Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ljungen. Af Paul Rosenius. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fot. Paul Rosenius.
ljungen
AF PAUL ROSENIUS
Med 2 bilder
JUNGEN var vildmarken och
äfventyret. Att någon gång
få se den var att en hel
dag vara härligt borttagen
och förvildad.
Först var det slättens marker kring
järnvägen med brynta klöfvervallar och
blänkande sädesstubb under höstdagens
festligt klarnade ljus Så var det
gästgifvaregård«!, där under de höga almarna
Skånebygdens välmögna fred blommade
i kaffe och »konjagare» och den bästa
maten i landet. Och diligenskusken, som
enarmad körde i alla väder — den
karlen månde jag kalla en hästkarl bland
alla Skånes.
Det fors ut öfver landet, förbi de
gamla gårdarna, själftillräckligt slutna för
all världen, och de små husen med öppna
ögon utåt vägarna, där de »körande» var
lifvets glädje. Och när sol och vind
hade brunnit och skälft i de sista
popplarna och pilarna och ödemarken med
en gång låg öppen, ödemarken utan
åkrar och örtagårdar och utan hus och
människor — »ljunghusen» därute, som
skeno med de hvita och spruckna
väggarna om enslingfolket, lågo där som
ödemarkens omvandlade rof och
egendom — när ljunghedarna drogo ut i det
oändliga mot disigt gröna tallskogen och
all den blåa himlen tindrade, då ville
hjärtat buga sig inför skönheten, som
stigit ur den fattiga sanden.
Så var det att vandra, in öfver
hedarna och fram genom ljungfälten, och
att försvinna bland talldungarna.
Den gången var Ljungen den store
och starke, något väldigt, famnande, vildt,
ett jätteväsen, som bröt upp ur jorden
genom stänglar och stammar, som växte
och sjöd och tog rytmernas lif i all den
myllrande form det skapade. Ett
vildmarkens samfund, som hade allt
gemensamt, kampen och freden. Utåt mot de
öppna hedarna, hade storskogen fört fram
sina starkaste. Glödröda under de mörka
vindpinta barrhvalfven krökte sig gre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
