Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ljungen. Af Paul Rosenius. Med 2 bilder - Ett par blad ur en gammal dagbok. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
650
HJALMAR SÖDERBERG
mot en flamröd bård öfver synranden,
och det mörknar öfver skogen. Jag
går som i rus på en gungande jord,
all aromen af vildmarken sitter mig i
huden, och all vildnadens ande har jag
fått i mitt blod. Nu brakar det till i
tallkronan öfver mig, det brakar åter
och åter, och det hvisslar fint af vingar,
när dufvorna flykta, väckta ur sömnen.
Nu är Ljungen ett enda sammanflytande,
svartnande töcken, och som en drucken
vandrar jag efter stjärnan Sirius. När
hon glimtar med ädelstensfärgerna,
synes hon mig en vilddufva, som med
klippande starka vingslag ilar bort
under natthimlen.
ett par blad ur en gammal dagbok
Af HJALMAR SÖDERBERG
Kristianstad den 9 mars 1892.
–-Ah, denna långa
marseftermiddag, som aldrig vill ta slut!
Tidningen har gått i press, och jag är ledig.
Sitter vid mitt fönster och blindstirrar
på kyrkspiran, som nyss glödde i sista
solresten och nu bleknar och bleknar,
långsamt, sedan mörknar, svartnar till
silhuett mot den tomma blånande
himmelskupan . . .
Och en stor och ensam stjärna tänds.
Nyss fick jag bref från en vän — min
vän kunde jag gärna säga, ty flera har
jag knappt. Märkvärdigt hvad våra
själar äro samstämda! Så här skrifver han:
»Det är också så irriterande med de
här långa, halfljusa eftermiddagarna. Dst
är som mörkret inte längre kunde få
död på dagen i ett hugg utan måste
sticka ihjäl den med synålar . . . Och då
lyser Johannis kyrka som glödgad i en
bel timme, och ett par gafvelfönster
någonstans bortåt Roslagstorg stirra
tomma, blanka, själlösa som ögonen på
en dåre».. .
Ja: där sitter han i sitt fönster vid
Saltmätargatan och stirrar på sin kyrka
i dessa otäcka marsvintereftermiddagar
med deras kalla isblåa spleen, och jag
sitter här och blindstirrar på mitt
kyrktorn . . . Hur kom jag egentligen hit till
denna fördömda håla? Skall jag aldrig
komma härifrån?
Men gudskelof att jag åtminstone har
en flaska vin (dåligt, billigt, men i alla
fall!) och en ask cigarretter...
Ofta har jag undrat, om det i hela
världen finnes en sä stor odåga som jag.
Redan tidigt kom jag underfund med
att jag inte dugde till »något nyttigt»
och att jag följaktligen skulle bli
författare. Men åren ha rullat i en ändlös
rad, det ena det andra likt; jag är snart
23 år, och ännu har jag inte gifvit ut
någon bok — ja, hvad som värre är:
jag har inte ens skrifvit någon! Kan
inte räkna mig ens till de misslyckade,
de refuserade: inte ens det!
Och har jag ens någon journalistisk
begåfning? Det ser knappast så ut. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
