Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Maurice Maeterlinck. Af Sven Söderman. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340
SVEN SÖDERMAN
EN SALONG PA SAINT-WANDRILLE.
I »Aglavaine et Sélysette» hade
Maeterlinck blifvit medveten om att kärlekens
patos ligger i dess jordiska belastning, i
den egoism, han kallar »kärlekens
bagateller». Därmed var uppslaget gifvet till
en själfständig mänsklig verksamhet inom
den mystiska ringen af de makter, som
bestämma människans öde, och härifrån
arbetar sig en ny tankegång fram i en rad
filosoferande och skildrande verk.
Essaysamlingen »La Sagesse et la Destinée»,
som utkom 1898, fastställer tidigast denna
förändrade syn på lifvet. Förf. anser här
visserligen fortfarande, att världsgåtan är
lika ofattbar som någonsin, att vi ur
tillvaron ej kunna utfinna ett godt och
nyttigt ändamål samt att nästan all vår
sträfvan visar vår vanmakt gent emot de makter,
vi äro underkastade. Men han leder ur
detta en ny konsekvens. I stället för att
skrämda draga oss undan världen, våra
sinnen och vårt förstånd för att fördjupa
oss i vårt omedvetna själslif (hvilket
endast bör ske, då den inre kallelsen är ett
imperativ), böra vi med stoisk pliktkänsla
underkasta oss tillvarons mystär och
använda all vår förmåga på hvad som där
möjligen kan vara att genomtränga med
vårt förstånd och motstå med vår
moraliska styrka. Människan har alltså en plikt
att fylla, och denna plikt är en oafbruten
produktion af »det egendomliga fluidum,
som vi kalla tanke, intelligens, förstående,
ande, dygd, godhet, rättvisa och kunskap».
Hvart denna plikt för oss, veta vi ej, men
vi veta att vi måste följa den, trofast,
oförtrutet, utan tvekan och utan hänsyn
— liksom bien i kupan frambringa honung
för ett ändamål, som är dem obekant.
Synpunkten utföres teoretiskt vidare
i essaysamlingen »Le Temple enseveli»
(1902) och i företalet till förf:s »Théåtre»
(1901 — 1902), får sina poetiska former i
»La Vie des Abeilles» (1901) — en
hänförande skildring af det af okända lagar
reglerade, arbetsamt och plikttroget fyllda
lifvet i bikupan — och det italienska
renässansdramat »Monna Vanna» (1902),
samt utvecklar sina yttersta — optimistiska
och utopiska — konsekvenser i
essaysamlingarna »Le double Jardin» (1904) och
»L’Intelligence des Fleurs» (1907).
Då Maeterlinck i »Monna Vanna» för
första gången tillämpar detta pliktbud i
sin dramatiska dikt, sker en fullständig
förvandling af hans teater. Den hemska
leken med hjälplösa varelser upphör med
ens, de automatiska marionetterna
förvandlas till tänkande och ansvariga människor,
dialog, rörelser och apparitioner bli
verklighetstrogna, och det skugglika sagolandet
ersättes af en af historiska
samhällsförhållanden bestämd miljö. Men trots den
förändrade yttre formen förlorar den
Maeter-linckska poesien ej sin inre egenart, och
uttrycket är alltjämt förandligadt och
transparent, liksom speglande inifrån. »Monna
Vannas» innehåll är genom öfversättningar
och sceniska framställningar kändt öfver
hela den bildade världen och behöfver
här knappast antydas. Dramat framställer
en heroisk handling af sublim pliktkänsla,
som gör en kvinna medveten om sig själf
och därigenom ger henne kunskap om nya
pliktvärden, hvilkas bud äro ovillkorligare
än andra kraf i lifvet. Det är ett
ursprungligt konstverk med lefvande dramatisk
arkitektur, en skön dikt med stora och ädla
tankar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
