Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ny svensk lyrik. Af Olof Rabenius. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY SVENSK LYRIK
667
Din fader är flamma, din fader är mod,
din fader är stormar och blixtar och blod,
hans blotta namn kan förfära.
Hans leende frös under lagrar och ära.
Gud gifve dig ringhet, du älskade kära,
Gud göre dig god.
Det är företrädesvis Napoleon intime
som författaren skildrar. Med smådrag och
anekdoter belyses hans förhållande till sina
närmaste, till sina marskalkar och soldater,
— här kan nämnas »Segerfanor» och
»Ben-thier» —, somliga dikter äro
kabinettstycken, hvari författaren målar
empiremöble-manget som inramning kring kejsarens
figur; som en kontrast mot interiörens döfva
stillhet erfar man eruptionerna af hans
våldsamma lynne, och genom kammarluften
dallrar liksom ett genljud af kanonmullret
utifrån världen, hvars medelpunkt han för
ögonblicket utgör. Författaren för oss
också ut på slagfältet, där vi få bevittna
en af Murats berömda kavallerischocker
och slaktningen vid Wagram. I andra
dikter få vi, om än på flyktigt vis, del af
hans drömmar och skåda den store
enslingen som triumfator eller fånge försjunken
i betraktelse af sitt öde.
Mot aftonglöden är personligare i
stämning och stil än »Gyllene bin». Den
innehåller en rad reflexionsdikter, poetiska
dagboksblad, skulle man kunna säga, med
färgen till stor del lånad från den af förf.
väl kända exotiska världen. En viss
världsvis skepsis, parad med resignation, bildar
den allmänna själsgrunden för dikterna,
som eljest visa åtskilliga skuggningar och
skiftningar i tanke och ton. Liksom flere
af Napoleonssonetterna utmärka sig också
några af dessa dikter för spetsad form och
fin slipning, med tanken ofta elegant
turnerad och fyndigt insatt i bilden. Som ett
österländskt tänkespråk verka följande rader:
Mot höstens klarhet våra dagar gå.
Vår ungdoms dårskap redan vi begråtit.
Vi ångra våra synder, mest ändå
de många ljufva, som vi underlåtit.
Eller kan man som karaktäristiskt för
skaldens formkonst citera denna lilla dikt:
Som ur en sömn du armar mot mig sträckte,
men själens strängaspel än fruset var.
Min stråke var det, som till lif dig väckte,
och fram sprang tonen smältande och klar.
Jag älskat dig som endast älskat har
Guds nådes konstnär egen Stradivar.
Med vekhet och värme prisar skalden
i en särdeles vacker sång de kvinnor, som
den fulla kärleken, trots deras trängtan,
blef förmenad. Ett särskildt ljudvärde har
han förstått förläna sin dikt genom
användning af en del främmande ord, som sätta
in sin egenartade ton i versen och bidraga
till den melodiska diktionen:
»Mitt blonda vildmarksbarn, som än i håren
bär kvar en doft från wattlarna och våren
ditt tal är lent som under gumträd porlet
från creekens il, din sång är silfversorlet
från katarakten, buret fram af kåren.»
Med Uppgörelse och löfte har Bertil
Malmberg tagit ett stort steg framåt på sin
skaldebana. Samlingen imponerar främst
genom det deklamatoriska patos och den
glansfulla retorik, som han förlänat sina
dikter. Ibland kan det tyckas som om
formen vore allt för lätt vunnen, men de
vackra klingande orden ha ofta i sig själfva
en så rytmisk och musikalisk verkan, att
man icke frågar efter innehållets djup.
Det vore dock orätt att beteckna denna
poesi som uteslutande retorisk. Som titeln
änger, utgör boken en sångarbikt, i hvilken
skalden håller uppgörelse med sitt förflutna
och afger ett löfte om sitt framtida lif.
Från kvalmiga njutningar vänder han sin
håg till mandomens ädla värf, hvartill han
känner sig inspirerad af fosterlandets stora
minnen. I stolta hymner besjungas de
svenska bragderna och det svenska språket.
Svenska språk, låt diktens fåglar fara
rundt kring dina vindomsjungna skär,
du, som ensamt mäktat att bevara
återklang af allt, som mer ej är!
Se vi stappla, fattiga och brutna!
Tala till oss med de dödas röst,
fyll med brus af det förflutna
svenska folkets eget bröst!
Tala högt i våra tempelhallar,
blås i åldriga och starka horn,
blås från rikets alla kyrkovallar,
ring till storms i rikets alla torn I
I stroferna som bära titeln »Skaldens
ord till folket» brusar något af den stora
profetiska diktens klang, och skalden
uppträder här som en vätes, som med sin
flödande och högstämda vältalighet väcker
fosterländsk hänförelse och andakt. Inom
den forna dryckesbrodern vaknar hjälten
till lif, mod reser hans sinne och
tapperhetens ära kallar med lager och lön åt
segraren. Han hör sångens svanor susa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
