Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Mödrarnas natt. Af Mildred Thorburn-Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 MILDRED THORBURN-BUSCK
drake natten från fästet rufvar. —
Rosslande ljuder det:
»Balders bål har förbrunnit!»
Hör, hur ur skogarna klagas:
»Solen, solen försvunnit!
Aldrig mera det dagas!»
Urmörkers natt, som aktar solen besegrad,
Hedna natt, som pejlar själarnas dunkel,
Vardandets natt, som föder solen ånyo!
Mödrarna nalkas.
Öppnen nu i de vida gårdar
ut mot den varselfyldt tigande natten!
Tagen ut linet ur skåp och låda,
Sätten på bordet den yppersta skatten!
Låten ättekvinnorna skåda
huru man än deras slöjder vårdar. —
Gjuten vin ur den höga pokalen
ned öfver boträdets helga rötter,
ställen tredelta ljus på svalen!
Öppnen dörrarna vida till salen,
visande väg för de dödas fötter!
Låten bordet af rätter digna,
men öfver tröskeln strön salt och humle
och linets frön
att jorden signa!
Lämnen se’n stuga och kammare öde.
Biden i bädden med bäfvan de kommande
gäster!
Snarligt färdens ock I på de nattliga
fester.
Stören icke de döde!
Men invid dörrens breda poster
ställen två jungfrur, de yngsta i släkten!
Såsom det vardandes underpant stå de.
Hvitklädda, rakvuxna, tigande må de
vaka en timma i midnattsväkten.
Gifven åt hvar af dem en skäppa
med mjöl och mjölk af husets goda,
med grönt och frukt från gårdens täppa,
att när ättekvinnorna nalkas
måtte de hemmets skötsel lofva,
lägga på tröskeln ned sin gåfva,
gifva oss god och riklig äring,
fulla jufver och kraftig boskap,
medan vi sofva.
Urmörkers natt, som aktar solen besegrad,
Hedna natt, som pejlar själarnas dunkel,
Vardandets natt, som föder solen ånyo!
Mödrarna nalkas.
Hvad är tystnad, hvad är ljud?
Lyssna till nattens tunga dvala!
Låt den öppna ditt öras port,
hör det tigande tala!
Långt, långt bort kväller upp en mäktig
källa,
genom tystnaden kan jag den sällsamt
höra.
Och med klagande språng utur den välla
flöden, hvars brus ur fjärran når mitt öra.
— Slammer jag hör af seklernas väldiga
väfstol,
spinnrockens rytm, som spinner de sköra
öden,
hammarens slag, som nitar länkarna
samman,
kedjande lifvet vid döden.
— Röster hör jag, som en gång buros af
vinden
ut öfver fälten, som vinterligt domnade
bida.
Gryningens joller och middagens
hetsande sång
och dyningar aftontida. —
Alstrande mörkret är mättadt af lifvets
gestalter,
hägrande hopa de sig i ett ändlöst myller.
Än det förgångna har makt att sitt väsen
föda ur natten.
Ännu dess längtan rymden med
skepnader fyller.
Nejden förnimmer de gåtfulla horder.
Gårdarna bäfvande
krympa sig samman. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
