Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Till Georg Brandes’ sjuttiårsdag. Af Ruben G:son Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om dem gäller inte den flammande
förklaringen i »Den romantiske Skole i
Frankrig» (tredje kapitlets början). Där
förklarar Brandes, att om en författare
inte når ned till det väsentliga i
människosjälen, inte vågar skrifva sitt arbete
hänsynslöst, ge sina idéer nakna som
bildstoder, utan har rättat sig efter publikens
fördomar, okunnighet, osanning, platta eller
sentimentala smak, kan han visserligen
ha fått lager och guld, men: »för mig
finns han inte till och för den
litteraturhistoria jag tänker mig är hans verk
värdelöst». Det är en agitatorisk eld i
hans ord, som förklarar öfverdriften och
som visar hän på hans älsklingsgestalter.
Det är icke alltid litteraturens största
konstnärer, men alltid trotsarna och siarna.
I hvarje personteckning, där Brandes
helt och hållet är med, finns det alltid
motstånd och spänning mellan individen
och det större, hvaraf han är beroende:
lefnadskrets, samhälle, tidsanda. För att
kunna ge en människa sin odelade
sympati, fordrar han nästan att hon skall ha
beslutsamheten att löpa linan ut. »Der
skäl Mod til for at have Talent», heter
det ju i den berömda skissen öfver H.
C. Andersen, och med en direkt
personlig bikt tillstår han i en tidningsartikel
från 1902: »Jag vet inte af inre
själfskådning hur det ser ut inne i det slags
människor, hos hvilka den tanken uppstår: det är
väl bäst att ge efter. Men jag skulle i
hvarje fall aldrig vara den, som rådde
till underkastelse, så länge det fanns en
glimt af en aning af en möjlighet att
hålla ut.» Just genom att äga sitt
hufvudintresse förlagdt till »det store
Menneske» har Brandes aldrig blifvit
specialist, ensidig, begränsad till ett litet
fack i det stora skåpet. Hvad han
på ett ställe i sitt »Levned» kallar »en
Appel til Midten, til Goethe», det
förnimmer man både som revelj och tapto
för hans dag.
»Alla mina skrifter utan undantag äro
uttryck för den tro på ledande andar,
den uppriktiga och genomförda
genidyrkan, som har sin grund i
öfvertygelsen om att den stora människan ensam
är kulturens källa», skrifver Brandes i
återblicken på sitt författarskap. »Den
goda litteraturen består af endast
aristokrater», heter det i en artikel om Bergsöe
1869, och det vimlar af utfall mot
flertalet i Brandes’ skrifter. Hvarken hans
eget lifs erfarenheter eller de stora
litterära gestalternas historia har kunnat
öfvertyga honom om att det är
lyckligt, när allmän omröstning får
afgöra allt. »Det fanns fordom större
rådrum för den utomordentliga människan
än sedermera», och ingen »som vet hvad
personlighetens fria och särskilda
utveckling betyder för den enskildes och det
helas väl kan utan djup otålighet vara
åskådare af det nuvarande tillståndet
och vittne till, hur de härskande
tänkesätten breda ut sig», det är hans ganska
vemodiga sista station. Äfven för
Brandes är beteckningen aristokratisk
radikalism, som han skapade för Nietzsche,
ganska träffande. I mer eller mindre
utpräglad form möter man hos honom
ofta en beklagan af att oviljan mot
det snillrika snarare till- än aftager,
och han tar parti för den säregna, högt
utrustade personligheten mot allmänheten.
»Konsten kan inte nöja sig med idéer
och ideal för genomsnitt och medelmåtta,
den kräfver personligheter af högsta rang.
Men eftersom dessas tillvaro — på ett
sätt som möjliggör skaparglädje och
själfutveckling — blir alltmera hotad, är
det vår plikt att söka förbättra den. Det
kan ske genom två medel: först och
främst genom att vi tala personlig
egenart hos hvarandra, vidare genom att vi
kräfva personlig egenart af hvarandra.»
Att läran missbrukas och storheten tycks
bli komprometterad af alla de cæsarioli.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
