Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 CARL G. LAURIN
skådespelare bära vanlig stil. Daniel
Fallström glömmer här, att många skådespelare
redan på teatern spela för raden med feta
understrykningar. Dessa måtte väl vara
lika konstnärliga som biografkomikern
Lehmann. Det gäller om dramatisk konst
detsamma som om poesi och måleri. Det
mesta är icke konst. Många skadespel,
mycket skådespeleri är blott anlagdt på
tomma effekter och ett meningslöst huller
om buller, som ej ens har med verklig
komik att skaffa. Ännu i denna stund
måste man vid dramats åhörande andligen
fortsätta offrandet på Dionysosaltaret. Man
måste nu som då känna numen adest,
guden är närvarande vid det högtidliga
ögonblicket, och då man ser de galnaste
farsupptåg påminna sig de gamla orden
»Dionysos talar ej ur hvarje manad, som
svänger tyrsusstafven». Det är bära sådana,
ur hvilka gudaflamman lyser, som ha rätt
att anses som verkliga konstnärer.
Man har filosoferat mycket öfver
förhållandet mellan konst och natur. Jag hörde
en stor svensk skådespelerska, nu ej längre på
scenen, yttra sitt missnöje med det alltför
naturliga talet på våra teatrar. Hon ansåg, att
det skulle hindra stilkänslan. Jag har själf en
sådan fasa för de onaturliga tonfallen, att jag
har svårt att ge henne rätt, men kanske
finnes det i skådespelarkonsten en analogi
med målarkonsten, och där är det
lyckligare, om man från en omsorgsfull,
arbetsam teknik kommer till en suverän
skicklighet i skissen, som fallet varit med Tizian
och Zorn. Man faller lätt i löslighet och
stillöshet, om man börjar i andra ändan.
De arbetsbesparande metoderna äro bra
i industrien, men lämpa sig sällan i konsten.
Arbete och tukt, och det grundligt,
behöfvas för att det skall bli någon stil på
nöjet och till och med på otukten. Det
beprisade behaget i umgängeslifvet under
L’ancien regime hade kostat sekler af
själfbeherskning och möda för att frambringas.
Bortslipandet af kantigheter, bortarbetandet
af egoismens och lastens för den allmänna
trefnaden mest störande sidor, allt detta
var nödvändigt för att nå målet: en
stilfull och njutningsfull tillvaro för några
tusen personer. I Théåtre Francais’
mondäna komedier fortlefva salongstraditionerna
från Versailles och Ludvig XV:s Paris.
I de franska 1700-tals-salongerna hade
konversationen utvecklats till konst och
plastiken omsorgsfullt inlärts hos
dans-läraren. Man placerade sig där som på
en osynlig regissörs anvisningar. Hela
detta utsökta skådespeleri, som utvecklats
till natur, den personlighetens slipning, som
gjorde att man glänste och gnistrade till
egen och andras belåtenhet och allt detta
utan att bryta sig ut ur ramen, är det ej
detalj för detalj detsamma och just de
förtjänster, som ännu fortlefva i la maison
de Moliére? Det är klart, att njutningen
af franskt skådespel gifvet med teknisk
fulländning på Théåtre Francais skall ha sitt
särskilda värde för fransmän. Den
dyrbara lyxblomman har vuxit upp ur fransk
jordmån, och omedvetet tänka åskådarna:
ja sådana äro vi, då vi äro som finast!
Gillande följa de hvarje vacker åtbörd,
småle åt de eleganta vändningarna i
dialogen, njuta af språkets välljud och
pregnans, då replikerna som skickligt parerade
bollar flyga mellan de uppträdande, allt
under det författaren, ifrig att behaga sin
publik, liksom en skicklig hofman
smickrar dess fördomar och behändigt afskjuter
den ena giftpilen efter den andra mot
osympatiska personer eller förhållanden.
Bland de mest typiska skådespelen af
detta slag är det 1881 först uppförda Le
monde ou Von s ennuie af Édouard
Pail-leron. Skämtet riktar sig mot den hydra,
som får den modigaste fransman att blekna
— tråkigheten. Här svänges gisslet mot
de konservativa ledande salonger, som,innan
den radikala republiken hann växa sig
stark, ansågos vara den nödvändiga
utgångspunkten för att hinna långt i staten. Det
var den tiden, då man måste vara mot
republiken för att kunna få en högre post
i densamma. Pailleron skämtar med det
forcerade antigalliska allvar och den
pretentiösa vetenskaplighet, som ansågos vara
typiska för dessa kretsar, och man påstår
att hufvudföremålet för hans drift, Bellac,
skulle vara tecknad efter den spiritualistiske,
något retoriske filosofen Caro, hvilken
enligt societetslegenden i Paris dött af
smärta öfver anfallet. Hans dödskamp var
i så fall ohyggligt lång, ty Caro afled först
1887, sex år efter premieren. De trettio
åren ha ej gått spårlöst förbi. Ett och
annat verkar hvad som i Frankrike kallas
vieux jeu. Longörer och naiviteter samt
ej minst sista akten med dess nästan om
1700-talet minnande qui-pro-quon och
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
