Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
61
personligas helgd. Ett annat drag af
djupare inträngande i själslifvet är då den hårda
Valborg, rörd af den föraktade rödhändte
bokhållaren Sannäs kärlek och
själfuppoffring, får en plötslig ömhet för fadern. I
sin helhet var skådespelet väl gifvet. Herr
Arehn och herr Klintberg hade båda fått
något norskt hos grosshandlaren och
advokaten, och herr Riego spelade med saftig
komik en redbar och enkel
bryggeriföreståndare. Det finnes något kärnfullt i
skådespelet, och den likgiltighet, hvarmed
publiken mottog denna värdefulla repris, som
borde vara en skandinavisk folkpjäs i detta
ords finaste mening, är ej glädjande.
För hem eller tro framkallade både
i hemlandet och här en del oro. I
Sydtyskland ondgjorde man sig åt
förhärligandet af de bibelläsande protestanterna; i
Stockholm hörde jag personer ogilla, att
bibeln förekom på teatern. Andra här
hemma höllo före, att pjesen var
långtrådig, ytterligare andra, att den var för
upprörande och antidigestiv, och slutligen
anhöllo några entusiaster att Schönherr skulle
få Nobelpriset. Karl Schönherr har för
sitt drama valt den oroliga tid, då
mot-reformationens svallvåg gick öfver Tyskland
och då de gränser för evangelisk tro
upp-drogos, som sedan skulle bli beståndande.
Ranke påpekar, hur den reformatoriska
rörelsen, som i början af 1500-talet hotade
att eröfra hela Tyskland, omkring 1550
fick så bestämda gränser, att man ännu
kan peka ut blott af ett par hundra meter
skilda bondbyar, mellan hvilka gränsen
sen den tiden går, och jag minnes från
skolan, hur man framhöll att Bayern var mera
katolskt än Wurtemberg, därför att »Bayern
var tjockare nertill». De tider som skildras
voro ett stålbad för karaktären, och de
grundliga konflikter, personerna genomlida,
skildras af författaren med stor kraft. När
Christof Rott tog fram sin bibel under
golftiljan och läste och stafvade på ord,
som slagit likt storsläggor på hårda
hjärtan, så begrep man äfven, tack vare herr
Aréhns gedigna spel, sanningen i Geijers
ord, att grundtanken i protestantismen är
att hvar och en själf ansvarar för sin
salighet. Af den stackars gubben, som
bond-slugt sökte lura både försynen och
öfverheten, gjorde Riego med sin vanliga karak
-täriseringsförmåga en både rolig och
rörande typ. Man tänker också på Grundt-
GUNNAR KLINTBERG SOM DEN KEJSERLIGE
RYTTAREN I »FÖR HEM ELLER TRO».
vigs dödspsalm, på orden »Ved Stövet
hænger dog min Sjæl», då man ser de
arma tveka mellan sin jordlapp och sitt
evighetshopp. Dekorationen af Carl Grabow
öfver de österrikiska alperna gaf stark
verklighetsillusion, och landskapets färger
och detaljer kunde knappast vara bättre.
Hvad som störde i pjesen var det oäkta,
operettaktiga hos kittelflikaren Hans och
Landsvägs-Liesel, någon sorts Papageno- och
Papagena-typer, som lara ha uteslutits på
vissa tyska scener. Trött blir man äfven
åt Sandåsbonden i Backen, som visserligen
hade fullgoda skäl att jämra sig, men har
man i dagliga lifvet blott ett visst
kvantum af medlidande att komma med, så bör
man minnas att detta förråd är ännu
sparsammare tilltaget på teatern. Äfven Engl
på Slätten, herr Gustaf Ranft, kunde ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
