Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Gåtornas sten. Af Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 ROLF NORDENSTRENG
skäl, att så icke kan vara fallet, då ju
det, som omtalas som »det trettonde»
(de tjugu konungarnas härnad) i tiden
går före »det tolfte» (deras fall på
valplatsen). Talen gälla endast för
meddelandena på stenen, ånge deras
ordningsföljd. Härutinnan har Bugge såvidt jag
kan se ovedersägligen rätt. Dessutom,
om det nu vore som Schiick tror, att
elfva afdelningar af den ursprungliga
texten voro uteslutna på stenen, skulle
runristaren efter all sannolikhet på något
sätt ha angifvit detta. Ty han var en
ytterst noggrann man, och hvart
runtecken är noga öfverlagdt innan det
ristats. Intet slarf förekommer, tvärtom
ytterlig precision. Och för
talförhållanden har runmannen haft särskildt stort
intresse. En inadvertens sådan som det
underliga språnget från det andra till
det tolfte skulle han säkert ej ha tillåtit
sig, om han ej haft några djupare skäl
därtill. Kan den underliga räkningen
ha magisk innebörd?
På Bugges tolkning af Rökinskriften
skulle man emellertid kunna tillämpa
skaldens ord:
Det som är sanning i Berlin och Jena
är bära dåligt skämt i Heidelberg.
Ty de tolkningsförslag, som senare
framställts, afvika i så många punkter
så betydligt från Bugges, att texten
genom dem blir väsentligen ändrad. Jag
vill här endast omnämna några, som
synas mig antingen påtagligt riktiga eller
eljes af intresse. Till att börja med få
vi nog med Pipping utbyta »Gunns häst
ser foder» mot »Singunns häst når bete»,
d. v. s. i stället för det alldeles
ensamstående uttrycket »valkyrjans häst» (för
vargen) få vi det välkända
»nattvand-rerskans (d. v. s. trollkvinnans) häst».
Vidare kunna de runor, som Bugge utläst
sätint Slö lund, »sutto på Själland»,
lämpligare läsas sattints % ölyndi, »satte sig
i olynne», d. v. s. »lågo i fiendskap»,
äfven detta Pippings förslag. Bråte vill
icke tro på guden Tor som
Rökstenshjältens stamfar, ej heller gillar han
Bugges onekligen sökta och skrufvade
tolkning af den följande afdelningen, om
Ingvalds-ättlingen. Hans egen läsning
förbättras ytterligare af Pipping, och
resultatet blir: »Låt oss säga folket den
hågkomsten, åt hvilken hjälte han är
född som ättling. Vælin* är det. Han
är en hårdför jätte. Vælin är det. Låt
oss säga folket den hågkomsten,
hvilken af Ingvaldingarna Ingvald mist
genom ett hustruoffer. Låt oss säga
folket den hågkomsten: Torunn.» Torunn
skulle då ha varit Væmods maka och
(väl frivilligt) följt sin man i döden.
Oomtvistligt är detta tolkningsförslag ju
ej, men skarpsinnigt är det onekligen,
och god mening ger det. Däremot
kan man inte undgå att ge Bråte rätt,
då han läser namnet på den siste af de
tjugu konungarnas fyra fäder Bem, icke
Æirn, som Bugge ville.** Denne »Æirn»
var enligt Bugge en uppdiktad stamfar
till kernerna, d. v. s. Hedemarkens folk,
liksom Rugulf till rygerna i Rogaland,
Harud till härdarna kring
Hardangerfjorden och Radulf, »den rådande ulfven»,
öfverkonung öfver samtliga de
nämnda norska stammarna. På så sätt fick
han fram en saga om en härfärd af
norska konungar till Själland och ett
vittnesbörd om norsk samling långt före
Harald hårfagres dagar. Nu, då Bråte
afskaffat Æirn och insatt Bern i hans
ställe samt Pipping inställt de tjugu
konungarnas Själlandsfärd, har detta
sagohistoriska luftslott ohjälpligt krossats.
Slutligen vill Pipping läsa och tyda
* Denne Vælin är enligt Brates gissning
Ombergsjätten.
** Den första runan i namnet är otydlig
och kan lika väl läsas B som A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
