Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ett folk som gått till de döda. Af Birger Mörner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT FOLK SOM GÅTT TILL DE DÖDA
81
TASMANISKT LANDSKAP.
Det är från tvenne franska
vetenskapsmän som vi nästa gång erhålla några
underrättelser från våra svarta vänner,
nämligen frän Labillardiere, som 1792
under amiral UEntrecasteaux besökte
ön, och Péron, som under amiral Baudin
besökte densamma 1802.
Båda dessa naturforskare
öfverensstämma i sin uppfattning om detta
naturfolks älskvärda och harmlösa naturell.
Särskildt på Péron, hvilken till hela sin
läggning synes hafva varit en trogen
lärjunge af Rousseau, synes öfolket hafva
gjort ett djupt intryck. Sina
anteckningar om upplefvelserna i Van Diemens
land, i hvilka en lätt förälskelse i den
skrattande unga Ourå-Ourå går igenom
som en purpurtråd, afslutar han med
följande reflexioner:
»Alla mina uppgifter äro af den mest
rigorösa uppriktighet och utan tvifvel skulle det
hafva varit svårt för oss att neka oss det ljufva
behag, som liknande omständigheter voro ägnade
att erbjuda oss. Detta folks enkla tillit till oss,
dessa ständiga yttringar af otvetydig välvilja,
uppriktigheten i deras känslor, öppenheten i
deras väsen, den rörande hängifvenheten i deras
ömhetsbetygelser, allt kunde ej annat än hos
oss uppväcka känslor af ömmaste intresse. Den
Oid och Bild, 21:a årg.
innerliga sammanhållningen mellan de olika
medlemmarna af en familj, det patriarkaliska
lif, till hvilket vi hade varit vittne, hade på
oss gjort ett djupt intryck. Jag varsnade här
med ett behag, som jag icke i ord kan beskrifva,
i verkligheten en af dessa lysande beskrifningar
om det enkla naturlifvets lycka, som jag så
mången gång läst med obetvingligt behag.»
Det var på detta folk som Englands
kolonister några år senare skulle pröfva
sina jaktgevär, det var detta folk som
de på mindre än en mansålder skulle så
godt som spårlöst utrota från jorden
Knappast ett år hade förflutit från
den dag, då den gode Péron skildes
från sina svarta vänner, som dessa på
allvar skulle få lara känna den hvite
mannen och hans prisade civilisation.
Året 1803 landsattes på Van Diemens
land den första skeppslasten deporterade
förbrytare, vaktade af råa soldater.
Följderna läto icke länge vänta på sig.
Den 3 maj 1804 voro en del
deporterade och soldater sysselsatta med
bygg-ningsarbete vid Riston (i närheten af
Tasmaniens nuvarande hufvudstad,
Hobart), då plötsligen en mängd infödingar
visade sig. Enligt några uppgifter skall
då den vakthafvande officeren, vilseledd
6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
