Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Sju portar. Af Amalia Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112
AMALIA BJÖRCK
ögonblickligt, om någon hoppade öfver
ett ord i Roos, och han harskade, om
ena mjölkerskan ville somna, han
förklarade dunkla uttryck i grundtexten och
uppmuntrade rättarens lilla med
bröstkarameller. Han inledde alltid med
apostolisk och slöt med Arons välsignelse.
Men före och efter andakten talade han
gärna till barn och folk. Han kunde
vredgas i brinnande nit och skämta
patriarkaliska stundom uppsluppet.
Åh du, far, hvarför har du inte
kommit in och satt dig i ditt horn vid
orgeln? Du borde ju varna din son
teologen för den moderna bibelkritikens
gift och fråga kusken om fölmärrens
befinnande och hönspigan om hälsan och
kärleken och köksan om salt i maten,
och du borde ju klappa lilla hunden
Dolly — allt detta i en rask vändning,
med ömsom ljungande och blida
ögonkast! Sedan skulle du draga en djup
suck, knäppa händerna, jämna alla
anletens löjen med ett »sursum corda!»
och i nästa ögonblick börja:
»Nåd vare med eder och frid af
Gud, vår Fader — —» Ah far, att du
inte kommer? Ser du inte på det lilla
afståndet, ser du inte från din plats nu,
hur ljuset från salslampan, tänd för första
gång efter midsommar, tränger sig
genom dörrarna och blandar upp
augustiskymningens kvällsdager? Skall jag möta
dig, innan klockan slår 9? Då
salsklockan slår brukade du ju alltid hejda
läsningen, som om det inte vore rätt
att öfverrösta det gamla golfurets
högtidliga slag. Vi kunde vara midt inne
i en mening eller nära amen, lika
obevekligt måste vi göra uppehåll för den
där oföränderlige manaren om tidens
flykt.
Skall jag gå genom de sju portarna
till dig, gamling, efter du blifvit så trög
af dig, du som annars med dina 70 år
hade en pojkes spänstighet, du som
gärna citerade din lärare
Erlangerteolo-gen, då studenterna frågade om han
ville festa för 1871 års fredsslut: »Ich
bin fur je de Demonstration aufgelegt».
Hur kan du låta bli att komma med
in, gamling, då familjen håller »eine
kleine, fromme, reine Hausgemeinde».
Nej, jag ser jag får gå ut till dig, far!
Första dörren är öppen. Här är
förstugan. Här stå dina galoscher och
din paraply och kassaskåpet, där du
förvarade ditt silfver bredvid kyrkans kalk
och patén. Här står cigarrlådan, som
du rekvirerade direkt från Bremen; där
är ett par cigarrer kvar, du rökte ju
själf helst din pipa. Ah, alla dina
pipor, sjöskums-, ler- och trähufvuden, det
var roliga leksaker för dig!
Andra dörren är öppen.
Se, där är Pavo, den glänsande
påfågeln, som du älskade i lifvet och
kostade uppstoppning på, när han hittats
ihjälbiten. Grann och högmodig,
blågrön och langsvansad, breder han sig
ännu, Pavo. »Trons apostel» kallade far
honom, när han spatserade på
verandataket och väntade på bröd. Hvar dag
stod påfågeln och gapade glupskt, och
hvar dag hämtade far hackadt surbröd
från stugan för att därmed belöna » Trons
begär och trons visshet» hos den fjädrade
granne aposteln.
Tredje dörren står öppen. Jag
stiger från verandan. Men först kastar
jag en blick till ufven, den härlige, starke
ufven, som sitter öfver Pavos plats.
Jä-gar-Gustaf sköt honom i markerna och
undrade »om prosten kunde ha glädje af
att se honom». Om han hade! Hvad
hade inte far glädje af! Naturligtvis
tackade han för bytet, och ufven blef
sänd till uppstoppning. Stolt och grym
ser han ned genom sina gula ögon på
en liten rapphöna, som han slagit klorna
i, ena riktiga röfvarklor. Vingarna äro
spända, breda slå de ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
