Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL G. LAURIN
Det alldeles förstklassiga spelet får ej
låta oss glömma författarens del i
framgången med »33,333». Saken var den, att
jag blef ohöfligt förvånad åt den mängd
äkta godt humör, Algot Sandberg bestått
anrättningen, och jag räknar de timmar
jag tillbragte i det ej vidare ideala
sko-makarhemmet som både roliga och
lärorika. Det var ej skåpmat man bjöds på,
ett litet glas af kanske väl söt likör gaf
den rätta traditionsstämningen från August
Blanche och representerades af den gamle,
gode fattige poeten med det brustna
guldhjärtat, men i öfrigt var allt Stockholm 1911.
Slinken, herr Wallén, företrädde det
sympatiska lättsinnet och hade då och då
ärende ut till Östermalmstorg, där hans
gamla galanta, fru Magnusson, »Fläskvenus
di kallar», hade sitt salustånd. Hans
träffsäkra komik hade gjort sig på hvilken
teater som helst. Det var egentligen kring
det fagra men osympatiska lättsinnets
representant, fröken Tollie Zellman, intresset
koncentrerade sig. Man har sagt att Rossi som
kung Lear bära behöfde vackla fram till
tronen för att man skulle fatta Lears tragiska
öde och karaktär. Jenny behöfde blott
komma in och hänga upp sin jättehatt för
att man skulle ha hennes inre klart. Det är
mycket sällan man får se något så äkta på
teatern som fröken Zellmans Jenny. Äfven
om man är åtskilligt mindre naiv än en
italiensk teaterpublik, som kastar ruttna
apelsiner på bofven, kan man ej undgå att
känna ett visst hat till den sällsynta
pack-aktighet, som finnes i hvarje åtbörd och
tonfall hos Jenny. Än en gång begrep
jag sanningen i att lättsinnet för att kunna
ursäktas måste vara förbundet med
motsvarande portion godhet, eljest fräter det
som en giftig syra. I fröken Tollie Zellman
tyckas vi ha fått en skådespelerska som
har förmågan att spela sensuellt. Man är
ej bortskämd i det afseendet, ty det är ej
många af våra vackra nifelheminnor som
kunna få oss att tro på den medeltida
munkens påstående att kvinnans kropp är
af eld. Skomakaren Ferm — herr
Strandberg måste särskildt framhållas. Han var
så tillplattad som man blir då alla satt
sig på näsan på en i hela lifvet. Men
äfven detta klenmodiga och resignerade
hjärta skulle en gång svälla. Då det gick
upp för honom att han verkligen vunnit
25,000 kronor, växte han flere tum. Utan
att säga ett ord drog han några djupa
andetag. Han hade inför våra tjusta blickar
på ett par sekunder förvandlats till en
om också obetydlig så dock verklig
kapitalist.
Handlingen är enkel. En svag yngling
stjäl, dårad som en kanin af
boakonstric-torn Jennys slingringar, 1,000 kronor af
sin fader; oskyldiga, bland andra Jennys
bror, som spelades alldeles mästerligt med
sin blandning af hygglighet och obligat
socialistisk ilska af herr Hagert, ha
misstänkts, men i sista akten upptäckes den
skyldige, och den kvietistiske filosofen,
skomakaren Ferm, vinner gemensamt med
skalden på nummer 33,333 en större
summa, och liksom i den attiska
komedien förekommer äfven ett rörande
dot-teråterfinnande. Kring denna enkla ram,
traditionell som den bör vara i
folkskådespelet, växer det fram så mycket
äktstock-holmsk småborgerlig lustighet, att man
skrattar hela tiden, till och med åt de väl
schablonaktiga roligheterna mellan Lovisa
och brefbäraren. Fröken Erica Törnberg
hade en sådan komisk kraft både i
kroppen och rösten, att hon är som skapad
till Folkteaterns sånggudinna.
När man såg denna pjäs, kom man
att tänka på, hur stil kan ädla det mest
vulgära. Språkformens äkthet, typernas
lifvet aflockade sanning gjorde
föreställningen till konst. På ett fint sätt undvek
författaren hvarje orättvisa och hvarje
sliskighet i skildringen af klassmotsatserna.
Att det hela rörde sig mera om fruar i
stånd än om fruar af stånd, som det hette
förr i världen, att det ej var så mycket
Östermalm som mera Ladugårdslandet,
hindrar åtminstone ej mig att betrakta
föreställningen som en af de mest stilfulla
under teatersäsongen. Det låg något af
äkta svenskt, trefligt lättsinne i Slinkens
triumfatoriska: »Hörnu frun, vi har lagt åf
hela inre rummet på källaren Nubben.»
Programmet En minnesfest och Michel
Perrin på Dramatiska teatern gaf ej
alldeles hvad jag väntat. Visserligen har man
svårt att tänka sig en lustigare motsats än
mellan hofjägmästarens oheliga och Michel
Perrins heliga naivitet, och herr Oscar
Bæckström gjorde med sitt på en gång
mustiga och måttfulla spel det bästa af rollerna.
Men af diktverken höll sig det ena litet för
mycket, det andra litet för litet på jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
