Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 / 158 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tor Hedberg. Af John Landquist

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fot. Augusta Kindahl. TOR HEDBERG (I SENARE HÄLFTEN AF 80-TALET).

inbrytande 90-talet var Hedbergs
intellektualistiska lynne tämligen främmande. Väl
märkes dess inflytande däri, att han nu
börjar odla den bundna formen, att han
skrifver tankedikter med allegorisk utstyrsel,
att han utvidgar sin motivkrets och,
särskildt i ämnen från renässansen, gör sig
till tolk för det estetiska lifvets hänförelse
och problem. I dramat Giorgione har
han än en gång behandlat en för hvar
artistisk tidsålder typisk konflikt,
nämligen mellan konsten och lifvet, mellan
kärleken till den sköna formens
oförgänglighet och lifvets flyktiga, förrädiska, ljufva
nu. Men känslomystiken, som i olika former
uppenbarade sig i Europa under denna
epok, blef han oberörd af. Hvad som
tilldrog honom i den nya tiden var det
motsatta klassicistiska draget. Umgänget med
bildande konst och resor i södern
utvecklade hans sinne för det plastiska, hans
kärlek till den rena och stora linjen, den
klara atmosfären, den lysande färgen. Hans
diktning får en mer patetisk och större ton,
hans form blir strängare och praktfullare
på samma gång, men lätt, nästan omärklig
som en naturlig utveckling försiggick
denna Tor Hedbergs öfvergång från den
naturalistiska konstläran till den klassiska.
Båda äga ju gemensam fordran på
objektivitet. Bägge betrakta jordens varelser
ur nödvändighetens aspekt; skillnaden är
att medan naturalismen undersöker dem i
förstoringsglas på nära håll, så skådar
klassicismen dem i det lugna afståndets
evighetsperspektiv. Klassicismen kan —
ideellt, inte historiskt sedt — betraktas
som en af skönhetens och måttans idéer
renad naturalism. Både naturalismen och
klassicismen älska tanken som tillvarons
ordnande och betryggande princip, och
Tor Hedberg besjunger också den makt,
som skapar kosmos ur kaos. Han kan
visserligen låta tanken uppträda som
»Narren» — i dikten med samma namn —
men denna allegori är blott ett uttryck
för naturalistens och skeptikerns vemod
vid detta lif som blindt krossar våra högsta
värden, det blir i alla fall narren som
säger sanningen och sköter kritiken.

Det är ur denna klassiska formtukt
Tor Hedbergs diktning framgår till sin
fulländning. Tor Hedberg hör inte till de
poeter som i ett slag nå sitt högsta och
hvilkas skapelser liksom kvinnornas
skönhet är friskast i ungdomen. Hans
inspiration blef i stället rikare med åren.
Skönheten var för honom en sträng gudinna,
som blott efter trägna offer skänkte sin
fulla ynnest. Det kunde vara något visst
tvekande och bundet i Tor Hedbergs
dikt, en liten sista brist i omedelbarhet,
en viss blyghet bära i den konstnärliga
gesten; man märker sådant redan på en
sådan liten sak som titlarna i hans
tidigare böcker, som i sin abstrakta
formulering knappast uppmuntrade den möjlige
läsaren. Men i Tor Hedbergs senare
dramer är allting säkerhet, passion, energi.
Här talar lifvets patos gripet i konstens
fasta form, och det är märkligt att ju
strängare hans konst blifvit, ju högre den
stigit, dess mera ungt, dess djärfvare och
friskare blef hans språk.

Tor Hedbergs första stora dikt är
»Gerhard Grim» (1897). Det är en mäktig
inbillningssyn detta moderna Faustdrama,
som i den enslige tänkarens och
forskarens borg på alphöjden låter än en gång
den gamla striden mellan intelligensen och
sinnligheten, tanken och lifvet spelas ut
på nytt. Ett nytt motiv är införandet af
den 15-årige sonen som faderns barnsliga
rival — det påminner i förbigående sagdt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>