Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Baner. Af Ivar Hult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
IVAR HULT
högsta ledningen af kriget. Att han
såsom politiker och diplomat därtill var
den mest kompetente, förblir obestridt.
Som krigare torde han knappast varit
denna uppgift vuxen, ty därtill saknade
han både erfarenhet och naturlig
fallenhet. Med konungen hade ur ledningen
försvunnit hvarje det hela militäriskt
öf-verskådande och initiativfullt beha skande
tanke. Oxenstjerna, som var invigd i
hans närmaste planer, såg i dessas
ovillkorliga tillämpning den ofelbart bästa
vägen till militärisk framgång. leke
förstående planernas militära innebörd och
syften, icke deras behof och möjligheter
af modifikation efter förhållandena, och
själf saknande hvarje positiv till afgörande
seger drifvande strategisk tanke, kom han
att föra kriget i stort sedt defensivt,
lämnande åt fienden initiativet. Han
ledde det hela efter sina politiska
synpunkter och tålde tyvärr ingen militärisk
rådgifvare bredvid sig. At armécheferna
lämnade han mycket ringa
själfständighet. Allt skulle underställas honom, och
bestämmanderätten förbehöll han sig själf,
äfven i militära detaljer, ytterst jaloux
om att hans instruktioner noga åtlyddes.
Den enda af generalerna, som stod
honom nära, var Gustaf Horn, hans måg,
hvilken han gynnade, för öfrigt äldre
general än Baner.
Baner hade icke förgäfves med sin
stora begåfning varit Gustaf II Adolfs
favoritlärjunge i krigets konst. Han var
nu en mogen fältherre, väl bevandrad i
detta krigs alla förutsättningar och
förhållanden. Men med hans inflytande var
det numera slut, och Oxenstjernas gamla
obenägenhet för honom minskades ej
därigenom, att han omgafs af Baners
afundsmän och fiender.
I sin ifver att i stort gagna Sveriges
sak, och i sin höga ställning därtill
själfskrifven, tillskref Baner efter konungens
bortgång Oxenstjerna ett bref, hvari han
framlade snillrika tankar och förslag
rörande krigets fortsättning. Han insåg,
att hvad som bundit de många tyska
furstarna vid Sverige var konungens
person, icke den evangeliska religionen. Han
genomskådade deras opålitlighet, yrkade
att de svenska trupperna skulle utsöndras
från de tyska till ett behärskande,
pålitligt kraftcentrum under en stark, svensk
öfverledning. Därom ville Oxenstjerna
i sin själftillräcklighet ej höra talas. Först
långt senare, när hans krigsledning bragt
den svenska saken nära undergångens
brant, såg han sig nödsakad att
godtaga detta liksom många andra Baners
förslag. Men då var det han som
skördade hedern däraf som dess upphofsman.
Baner tröttnade dock aldrig att
underställa Oxenstjerna de tankar han ansåg
för Sveriges sak gagneliga.
Ehuru Baner på grund af förbättrad
hälsa på sommaren 1633 längtade åter
till verksamhet, blef han af Oxenstjerna
ingenstädes använd. Hans i missmod
ingifna afskedsansökan lämnades
obesvarad. Omsider inträffade dock något,
som kom honom att glömma både
sjukdom och missräkningar. Medan Horn
och hertig Bernhard hade fullt upp att
göra i väster, bröt Wallenstein segrande in
i Schlesien och Sachsen, hotande att i ett
slag krossa svenskarnas position i
mellersta Tyskland och därmed allt, hvad
de hittills vunnit. Baner såg faran
och skyndade att på eget initiativ
återtaga det för hans nuvarande ställning
ringa befälet öfver sitt forna distrikt
Magdeburg. I farans stund väckte detta
Oxenstjernas synnerliga välbehag, och
de närmast växlade brefven bragte till
synes full försoning mellan de båda
herrarna. Innan Baner hunnit aktivt ingripa
mot Wallenstein, var emellertid faran
öfver och Wallenstein af kejsaren
bort-kallad åt annat håll. Baner behöll dock
tillsvidare denna post och utnämndes i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
