Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Johan Baner. Af Ivar Hult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
IVAR HULT
tör, bemötte honom med utsökt artighet
och försiktighet. De anteckningar, som
Beauregards flitiga och elaka penna
lämnat efter sig, hafva utgjort en af
hufvud-källorna till Baners teckning i historien.
Därifrån härstamma bland annat de
oriktiga uppgifterna om hans utsväfningar i
mat och dryck och om hans liderlighet.
Wrangel envisades alltjämt att icke
vilja lämna Baner någon hjälp. Sedan
denne med sin underlägsna styrka midt
i kurfurstens arfland under tre och en
half månader genom ständiga strider i
högsta grad utmattat fiendens krafter,
måste han besluta sig för tillbakagång,
innan det blef för sent. Den 18 juni
1637 bröt han upp och anlände efter
ett vackert återtåg några dagar senare
till Oder, något söder om Frankfurt.
Han öfvergick Oder, men då han kom
till floden Warthe, stod fienden redan på
norra stranden, spärrande hans väg.
Wrangel hade alldeles försummat att här
vidtaga de af Baner begärda åtgärderna
för deras trygga förening. Baner och
hans armé syntes förlorade. Huru
Baner ändock genom ett mästerligt
skenföretag lockade fienden bort åt öster,
medan han själf, förande sin här åt
väster, lyckades öfvergå Oder och förena sig
med Wrangel vid Neustadt, är väl kändt.
Att han förmått bringa sin här helbregda
ifrån Torgau förvånade Europa, men
historien om »Baner i säcken» väckte
Europas häpnad. Nu erkände det, att
Baner stod i krigskonst långt före alla sina
samtida. Men af Axel Oxenstjerna i
Stockholm fick Baner uppbära förebråelser för
att han icke stannat kvar i Torgau!
I samråd med Sten Bjelke beslöts, att
Baner skulle med 10,000 man försvara
Hinterpommern, Wrangel med 5,000 Vor-
pommern. Baner grep sig i sitt område
genast an med arméns reorganisation och
fästningarnas upprustning.
Fienden valde icke Baner till
anfallsföremål utan Wrangel. Ehuru Baner då
både personligen och med trupper hjälpte
Wrangel på alla sätt, uppstod en
ödesdiger schism mellan de båda
fältmarskalkarna. Sedan det första anfallet afslagits
och Baner tagit sina trupper tillbaka,
lyckades det fienden att plötsligt vid ett
förnyadt anfall inbryta i Vorpommern.
De svenska trupperna måste inkastas i
fästningarna, af hvilka flera intogos af
fienden, på samma gång som denne
öfversvämmade hela landet till och med ön
Usedom. Ställningen syntes också i
slutet af 1637 fullständigt hopplös. Blott
en kraftansträngning till af fienden, och allt
hade varit slut. Men denna
kraftansträngning uteblef. I stället förnam
Baner under årets sista dagar, att den
segerrika fienden drog sig tillbaka, och
några veckor senare att han gått i
kvarter borta vid Elbe. Det var nöden som
tvingat honom. Baner hade under de
sista årens fälttåg till den grad utmattat
fiendens krafter, att denne ej längre
förmådde underhålla sina trupper i det
utsugna kustlandet.
Med år 1638 begynte en ny tid för
de svenska vapnen. Baner tog genast
itu med nya förberedelser, iståndsättande
och förstärkande. Han reste till
Stralsund för att söka samverkan med
Wrangel. En sådan var dock så svår att få
till stånd, att regeringen såg sig
föranlåten på våren bortkalla Wrangel från
Pommern. Baner var nu ensam högste
befälhafvare under den dödssjuke Bjelke.
Politiken beredde Baner bekymmer.
Alliansen med Frankrike, den enda att
numera räkna med, höll Salvius på att
bortfuska. Den kom dock till stånd,
förbindande Sverige att föra kriget in i
kejsarens arfländer och Frankrike att genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
