Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ett Stagnelius-fynd. Meddeladt af Fredrik Böök - Menskliga lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT STAGNELIUS-FYND 207
sakelse. Den förskrifver sig från
skaldens tidiga år — man skulle gissa pä
tiden omkring 1814, då sjukdomen
började göra sig märkbar: dödskänslan
framträder tydligt i en af stroferna. Den
har allt för många paralleller i Stagnelii
produktion för att vara särskildt
intressant, och det poetiska utförandet af
motivet är icke glänsande.
Hjalmars Dödssång är långt
originellare och märkligare, och kan rent af
sägas fylla en lucka i vår kännedom
om Stagnelii alstring. Den visar
nämligen, hur han under sitt götiska skede
var i stånd att till behandling i
romansform uppta ett ämne ur de nordiska
hjältesagorna. Anslag i denna riktning
saknas icke, och man kan i andra
dikter uppvisa förtrogenhet t. ex. just
med Hervarasagan, men i allmänhet har
han föredragit de mera mytiskt färgade
nordiska motiven. Hjalmars Dödssång
står sålunda i god samklang med Stag-
nelii förut kända diktning utan att ha
ett enda direkt motstycke.
Det är lätt att se hvad som frestat
honom i den döende Hjalmars afskedssang
i Hervarasagan. Utmålandet af alla de
jordiska fröjder, som nu voro den
bleknade kämpen förmenade, måste ha rört
en besläktad sträng hos den hjärtsjuke.
Det är hos förebilden ett afsvärjande
af jordelifvet, ett farväl till den
ouppnåeliga kvinnliga drömgestalten, som i
Stagnelii efterdiktning får en helt
subjektiv klangfärg; själfva den hemska och
skräckfulla dödsstämningen i slutstrofen
har full motsvarighet i skaldens egna
bekännelsedikter. Skenbart mera objektiv
än de flesta stagnelianska dikter, förråder
äfven den sitt ursprung ur den store och
olycklige skaldens dödsmärkta organism.
Dikterna, som i Vitalis’ afskrift lida
af flera svåra läsfel och oriktigheter,
meddelas här med en jämförelsevis fri
textbehandling.
MENSKLIGA LIFVET.
Som modiga örnen i molnen försvinner,
som klingande vågen bland liljor förrinner,
på blixtrande vingar så lifstiden far.
Som Nordan förhärjar den gulnande linden,
som vissnade rosor bort-andas af vinden,
så flyckta de fröjder, som krönt våra dar!
Förgäfves i Magiska spegeln du visar
vår framtid o Minne! — förgäfves du
prisar
förlorade nöjen och flydda behag —
som nejderna mörkna i aftonens dimma,
så flyckta de lysande hamnar där glimma
och glömskan fördunklar hvart kjusande
drag.
Du lutande son af de framfarna åren
med fårade pannan och silfrade håren
hvar äro de fröjder ditt lif gjorde sällt?
Du stöder dig trött mot den vacklande
stafven,
och skådar tillbaka från randen af grafven
förvånad och tårfull på härjade fällt.
Nu mera ej lätt som den flyende binden,,
med pärldagg i håret och rosor på kinden
du leker i barndomens lyckliga dal.
Ej längre i skuggan af susande tallen,
med kransade lockar, på blommiga vallen
du suger, bland vänner, din fylda Pocal.
Ej längre Du följer din rodnande flicka,
dess skugga ej olik — försmägtande blicka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
