Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
betydelse och utförandets styrka träda de i
förgrunden inom den nyaste litteraturen
och beteckna, efter hvad det vill tyckas,
dess framtida hufvudriktning.
Liljecronas hem liknar mest bland sina
syskon sin författarinnas förstling »Gösta
Berlings saga». Landskap och miljö äro i
de bägge böckerna enahanda, och samma
romantiska äfventyrsluft blåser i dem båda.
En slinga af värmländsk folktro och
naturpoesi är äfven här inflätad i skildringen af
lifvet på landet, ett sagans och drömmens
underbara rike. Tonfallet är emellertid icke
så rikt och flödande, stilen icke så full af
utrop och känslosprång som i
ungdomsverket. I gengäld har boken fått en
fastare och enhetligare gestaltning, hvilket
också torde sammanhänga med dess mindre
omfång, och lämnar ej längre enstaka scener
lösa och oberoende af hvarandra. Och
tillräckligt stark, om än icke så sprudlande,
rinner hos denna outtömliga naturbegåfning
den spontana ingifvelsens källa och gör
hennes dikt lysande och lefvande. Med
fulla händer griper hon ur den skatt af
minnen och sägner, af berättelser och
historier, som landskapskrönikan bjuder henne,
och infogar hvad som passar till smycken
i sin konst. Både det hemska och
skräckfulla, det ljusa och vana, det muntra och
putslustiga i myt och tradition fångar hon
lätt och lekande in i sin skildring och låter
det komma till harmonisk poetisk samverkan.
Och utan att följa ängslig afsikt eller
beräkning växa de skilda gestalterna och
situationerna till symboler för lifvets
makter, symboler som på samma gång de äro
meningsfulla bibehålla sin egen yttre
skapnad som naturväsen och allt annat än
artificiellt tillskurna själfmant stiga fram för
hvars och ens syn. Hvilken ypperlig figur
gör ej t. ex. den druckna bocken på
prästhusets takutsprång, hur tokroligt
verkningsfullt förkroppsligar han ej det gamla trefna
hemmets glädjeanda och dess protest mot
det nya tyrannväldet! Och hvilken
förtjusande scen utgör ej vättarnas dans på
Löfdala i sommarnatten, hur naturligt att
de som hemmets goda andar infinna sig
och leka och svärma, sedan den elaka
prästfrun dragit ofärd öfver sig själf och
försvunnit. En sådan vätte i
människohamn är den allestädes närvarande, men ej
särdeles framträdande Lilljänta, som genom
ödets försyn uppträder hjälpande och
räddande, när rätt och godhet hålla på att
jagas på dörren. Det är så vackert tänkt
och gestaltadt, då det käcka och
förnumstiga pyret, som redan bär så mycken adel
mänsklighet inom sig, betraktar vättarnas
dans på gården — en den omedvetna
själfpoesins spegelbild. Från folksagan har
Selma Lagerlöf upptagit motivet med den
elaka styfmodern, som både framställes som
det efter Svartsjöns uttorkande hemlösa
sjörået och en från en herrgård fördrifven piga.
Verklighet och saga glida i denna gestalt
på det mest tvångslösa sätt in i hvarandra,
och en mystisk figur har, med bibehållande
visserligen af en del hemlighetsfulla drag,
som röra hennes ursprung och försvinnande,
iklädts skepnaden af en vanlig människa,
som för våldsregemente på en prästgård
och särskildt tar till uppgift att pina sin
styfdotter, som är lika mild och god som
ragatan ondskefull. Ondt och godt, fult
och vackert äro här, som i sagan, enfärgadt
fördelade, men så är det också poetisk
människoskildring, som författarinnan bjuder
och öfver hvars gräns hon — vi säga
lyckligtvis — näppeligen kan gå — styrka och
begränsning äro vanligen korrelativa
begrepp. En romantisk hjälte af demonisk
natur i Selma Lagerlöfsk mening är en af
bokens hufvudpersoner; han är fiolspelare
med en sådan mystisk makt i stråken, att
han vållat sin kärestas död genom att under
en bal ha spelat vildhet och rus i henne
så att hon stupat. Sedan dess är han
fridlös, men prästdottern blir hans lifs
rädderska, och sången, som legat mörk och
frusen i hans instrument, stiger till sist,
buren af hennes kärlek, jublande och fri
mot höjden. Med denna kärlekshymn, som
tillika betyder de goda makternas seger,
klingar den vackra sagan ut. Man har
hela tiden under läsningen lefvat i bann af
författarinnans inbillning, och när fabeln
tyckes trassla sig, hvilket är fallet på den
punkt i berättelsen, där styfmodern
intrigerar mot prästen Liljecronas förbindelse —
jag förutsätter att läsaren redan känner
boken — föres man i rask fart bort öfver
osannolikheterna af denna fantasi, som t.
o. m. kan göra det omöjliga möjligt och
det ofattbara begripligt. Man förstår och
finner det i sin ordning, att Selma Lagerlöf
blifvit den folkkäraste af våra författare.
Hon har en sällsynt förmåga att poetiskt
besjäla och rättfärdiga lifvet. I ymnigt mått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
