Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Samtida franska romanförfattarinnor. Af Léonie Bernardini-Sjöstedt. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMTIDA FRANSKA ROMANFÖRFATTARINNOR
271
som dött af trånsjuka och längtan efter
tron och den okända kärleken, och hon
vill nu åter gå den älskogsstig de så ofta
Vandrat samman uppför bergets sluttning,
där de stundom förskräckta sett en lysande
eldorm som ett järtecken skymta fram och
försvinna mellan remnorna vid afgrunden.
Nu har hon åter på sin väg uppför
Vesuvius, denna gång ensam, sett den
hemlighetsfulla eldormen vrida sig i det brustna
bergets innandöme som ett gudarnas
hotfulla tecken. Och dock är natten så
vacker, så blå och stjärnklar! Ansikte mot
ansikte med den inslumrade staden där
nere vid foten af Vesuvius, känner plötsligt
den lilla danserskan sin tunga sorg
försvinna för allt det ljufliga omkring henne,
och liksom gripen af gudayra dansar hon,
dansar utan besinning, dansar pä den
vulkan, som i morgon skall öppna sig och
uppsluka allt.
Men jag måste gå vidare. Jag hinner
endast af Jean Bertheroys böcker nämna
ytterligare två med ämnen från antiken,
Le Mime B at hy Ile och Les Vier ge s de
Corinthe, en nutidsskildring, Lucie Guérin,
marquise de Ponts, där hennes egenart
mindre tyckes komma till sin rätt, samt
till sist två förtjänstfulla historiska
romaner, Cléopåtre och Ximenes, som tillhöra
hennes förstlingsverk.
Marcelle Tinayre är, skulle jag tro,
den af våra franska författarinnor som är
mest känd i Sverige. Jag har sett en
öfversättning af hennes roman La Rebelle
som följetong i en svensk tidning. Jag
förutsätter alltså, att hennes personlighet
är jämförelsevis bekant för läsaren. Den
bok, som utan gensägelse är ansedd som
Marcelle Tinayres bästa — hennes
manliga medtäflare, som bestrida hennes värde,
bruka säga: »Hon har visserligen
åstadkommit ett mästerverk, det mycket
omtalade Maison du Peche, men ...» — denna
bok har, det ville jag påpeka, ett mycket
egendomligt drag gemensamt med »La
Danseuse de Pompei», en tillfällig likhet
trots all olikhet i hela andan, som säkert
alldeles undgått de båda författarinnorna
själfva. Hur som helst kastar detta
gemensamma drag ett intressant ljus öfver
kvinnans själslif, så mycket mer som det
har föga motsvarighet i verkliga lifvet,
åtminstone i Frankrike. I »La Danseuse
de Pompei» liksom i »La Maison du
MADAME JEAN BERTHEROY.
Peche» är det mannen som är den rena
och obesudlade och som motstår kärleken
som en besmittelse. Kvinnan är den som
frestar. Hos Jean Bertheroy liksom hos
Marcelle Tinayre är hon en representant
för lifvets, maning. I »La Maison du
Peche» ljuder denna maning,
förkroppsligad i Fanny Mausle, kraftigt och
bestämdt gent emot det i Augustin de
Chan-teprie personifierade asketiska idealet.
Den stora framgång denna roman har rönt,
säkerligen tack vare det dramatiska och
plastiska i situationerna och den poetiskt
skildrade jansenistiska miljön, har varit en stor
triumf för Marcelle Tinayres konst. Ty
problemet om den religiösa asketismen ligger
långt utom den gängse föreställningskretsen
i Frankrike. Vi veta, att Marcelle Tinayres
åsikter äro vidhjirtade och djärfva; hon
har i de flesta af sina arbeten häfdat
kvinnans rätt till kärlek, och fordrar af
henne blott sanning och oegennytta. Denna
tanke genomgår nästan alla hennes böcker:
Helle, V O is eau d’O rage, La Vie
amou-reuse de Francois Barbazanges och nu
sist La Joie de vivre, som för oss från
Flandern till Neapel och täljer oss två
kvinnliga kusiners missräkningar, skilsmässor
och förälskelser — den ena en liten dygdig
Memling och den andra en yppig Rubens.
Dock, låtom oss fortsätta och öfvergå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
