Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Samtida franska romanförfattarinnor. Af Léonie Bernardini-Sjöstedt. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2/4 LEONIE BERNARDINI-SJÖSTEDT
MADAME HENRI DE RÉGNIER FÖDD
HÉRÉDIA (GÉRARD D’HOUVILLE).
att taga lifvet af sig med hjälp af solen.
Myriam Harris har haft den smaken att i
pressen försvara Österns månggifte och
slöja. Hon har sökt att lara parisiskorna, hur
ljuft det känns att vara en liten leksak i
sin herres hand. Hennes stil tyckes danad
efter Pierre Lotis. Hon äger talang. Hon
har fångat fågeln med de granna fjädrarna.
Men fågeln har dött i hennes hand.
Mycket begåfvad och med en penna doppad
i Syriens rusande parfymer, gifver hon
sina romaner liksom en doft från seraljen.
Nu nyligen skref hon ett gripande bref
om Tripolis och skildrade »fasan inför ett
hotande blodbad, som hon kände så väl
från sin barndom».
En än så kortfattad öfversikt öfver de
senare årens litteratur får icke sakna namnen
Marie-Claire och Marguerite Audoux.
Äro de en mystifikation, eri spekulation,
eller en uppenbarelse? »Marie-Claire» ut
basunerades förlidet år af hela franska
pressen under Octave Mirbeaus
anförande-skap och uppnådde med ett slag sitt
sex-tionde tusental. Allmänheten gnuggade sig
i alla fall i ögonen inför marknadsgycklet och
frågade sig, om den verkligen sett något,
eller om man inte händelsevis glömt att
tända lyktan. Det sades, att
författarinnan till »Marie-Claire» var en snillrik och
fattig sömmerska, som skrifvit denna bok,
där hon satt vid sin symaskin och sin
korgdocka, dömd att mista sina ögons
bruk, om hon fortsatte att sy klädningslif.
Historien handlade om en anspråkslös
vallflicka, som vaktade sina får, och den
kryddades af en kort episod om en dygdig
curé, som så grannlaga som möjligt bragte
en nunna i olycka. Man var hänförd
öfver det finkänsliga i denna episod, som
kanske just den icke gjorde så litet för
bokens förvånansvärda framgång.
Emellertid gick ett rykte, att Marguerite Audoux
alis icke existerade. Detta tycktes så
mycket mera troligt, som den ganska skickligt
skrifna bokens afsiktliga naivitet snarare
föreföll ditsatt med vilja af en gammal
van bokmakare än tillkommen genom en
själflärd nybörjares otymplighet.
Misstankarna växte också därigenom att kritiken
vid sina loftal öfver snilleverket
förklarade att Marguerite Audoux nu ej hade
annat val än att återvända till sin
symaskin, ty ett sådant mästerverk kunde ej
upprepas. Men de onda tungorna hade
orätt. Det finns personer som ha sett
henne, och några ha talat med henne!
Vi afvakta hennes nästa verk för att kunna
bilda oss ett omdöme.
Last but not least — Co lette Willy!
Man måste besluta sig för att trampa på
en hel del fördomar, och det några af de
bästa, innan man nalkas henne. Förrän
hon på goda grunder blef berömd i Paris
som romanförfattarinna, ägde hon, tack vare
sin man, skrifställaren Gauthier-Villars,
alias Willy, föregifven fader till »Claudine
a T école» och följande Claudiner, en
ryktbarhet som hon delade med skådespelerskan
mademoiselle Polaire med sin
yrhättesilhu-ett af den kända Claudine-typen. Jag vill
icke visa mina läsare och läsarinnor den
oartigheten att tro dem så obekanta med
storheterna i det Paris som roar sig, att
jag skulle behöfva ingå på någon
redogörelse för Polaire och Claudine-serien.
Den numera frånskilda Colette Willy
börjar emellertid förteckningen på sina
utgifna verk med de berömda
Claudine-böckerna: Claudine a V École, Claudine
se marié, Claudi?ie en vadrouille, Clau-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
