Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Benjamin Höijer. Ett hundraårsminne. Af Birger Liljekrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338 BIRGER LILJEKRANTZ
och måste ledas till grafven, utlades detta
som ett bevis på att en osalig ande
lämnat det jordiska.
»Aut Cæsar aut nihil», — »Cæsar
eller ingenting» stod skrifvet på hans
panna, säger en af hans antagonister, och
alla tvungos böja sig för hans diktatoriska
väsen.
Sluten och tillfrusen gjorde han på
omgifningen intrycket af en staty. Man
har knappast hittills vetat, hvad för en
säregen personlighet och hvilket
egendomligt starkt och brinnande
temperament som gömde sig bakom den
otillgängliga, högdragna ytan. Knappast har
man heller mer än skymtat det tragiska
öde, som förbränt och förlamat denna
sällsynta och intressanta natur. I ett
bref till Hammarsköld talar han om sig
själf på sitt knappa, ironiska sätt: »Man
anser mig kanske för en passabelt
duglig academicus och läskarl, känd för
små politiska missöden under tyrannen
[Gustaf IV Adolf], för öfrigt något kärf
och sträf til sit väsende, men, i
synnerhet til sin stil i några små skrifter
han låtit trycka och som ingen läser,
efter ingen begriper dem.»
Förklaringen till det tragiska öfver
hans gestalt och öde ligger i
tidsförhållandena.
Ett barn af upplysningstidens
bildning har han fått sin lifsstämning
grundlagd hos Rousseau. Storm- och
jäsningstidens orosstämning och oklara
oppositionslusta, dess frihetsentusiasm,
känslodyrkan och naturkult ha satt
outplånliga märken i hans väsen. Rousseaus
samhällskritik har väckt hans kritiska
skärpa. »Han är bära en grälmakare,
säga mina ovänner om mig ibland»,
skrifver han en gång till sin förtrogna
biktmoder, ärkebiskopinnan Henriette von
Rosenstein, från Paris år 1800. Någon
gång vid samma tid blir han af en be-
kant kallad för »Rousseau», ej utan ett
visst berättigande.
Vid 22 års ålder upplefver han franska
revolutionens jordbäfning, och som allt
ungt och begåfvadt folk i Europa hälsar
han dess framtidslöften med entusiasm.
I sin uppsalakrets Juntan, där han under
1790-talet som docent i filosofi samlar
kring sig en trofast skara ungdom, mest
af den svenska högadeln, sprider han ett
djupt och fruktbärande intresse för politik,
konst och den nya filosofien — den
kantska.
Juntan samlas hos Gustaf Abraham
Silverstolpe, den puckelryggige
adelsmannen-bokhandlaren — i sin samtid känd
lika mycket för sin spiritualitet, sin fiol,
sina vackra kläder som för sina många
olyckliga amourer och sina
tilltrasslade affärer. Där träffas ofta Hans Järta,
den unge diplomaten, beryktad för sitt
adelshat, sin »Sansculottes-visa» och sina
dräpande satirer mot »Fanden régime»
ute och hemma. Där umgås
kantianer-nas öfverste, den muntre filosofen
Boethius, den bistre teologen, sedan biskopen
E. A. Almqvist, den jovialiske och modige
prosten Carl von Rosenstein, senare
ärkebiskop. I denna krets af geniala och
kvicka män finns ett djupt intresse för
de tusen nyvaknade problemen och
uppgifterna, som utgjorde tidens jäsämnen.
Ur den utgå några bland våra främsta
statsmän, prelater, pedagoger, och på alla
har Höijer öfvat ett dominerande
inflytande. Käck och utmanande var
stämningen, kritiken vaken och karaktärerna
skarpt tillskurna, såsom de lätt bli i
brytningstider, öfvergångstider. Höijer yttrar
om filosofen — och det har sin
tillämpning på honom själf — att han är en
oslipbar diamant, ett hårdt stoff, på hvilket
ingen nötning biter.
Den filosofi, hvars målsman Höijer
blef i Sverige under sina tidiga mannaår,
från omkring år 1795, var den fichteska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
