Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Benjamin Höijer. Ett hundraårsminne. Af Birger Liljekrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENJAMIN HÖIJER
343
»Jag har ännu ingen enda känt ibland
dem alla (de unga kvinnorna), som
kunnat upmuntra til upoffringar för stora
och rättvisa ändamåls skull, och som
utan affectation med eller utan ord
kunnat säga: »gör det som är rätt eller ni
anser för så, utan at fråga efter
framgång eller lycka; jag är er belöning».
Och jag har ända ej känt så få eller så
utsökt dåliga ämnen . . . Således har det
aldrig fallit mig in, hvilket dock så ofta
faller folk in, at fördöma mycket mit
ungkarlstilstånd. — Men jag medger
at detta är något mycket fordradt, och
karlar skulle ej heller just finnas många,
som förtjente sådana herrskarinnor. Jag
vet nog at man kan vara nöjd med mindre
än heroiner . . . jag fordrar och förtjenar
ej så mycket. Men hvad jag fordrar är
en tilgifvenhet. . . utan alla biafsigter.
Jag vill man skall hålla af mig utan at
veta rätt hvarföre, och utan misstroende,
utan at tänka precis på framtid, möjlig
fattigdom m. m.»
Samma djärfva hänsynslöshet, som
i sanningssökandet adlade Höijers hela
väsen, kräfde han i kärleken: instinktens
fulla hängifvenhet. Och det är
betecknande, att för filosofen var kvinnan främst
fylgian, som skänker sig som belöning och
sporre åt mannen, när han vågat offra
sig »för stora och rättvisa ändamåls skull».
Tanken på biafsikterna, försörjningen,
inkomsterna, kränker honom, som är ur
stånd att bjuda den lättköpta framgångens
trygghet som han försakat för högre
ting. Rörande Höijers och »Iphigénies»
amour skrifver den bekymrade vännen
Silverstolpe de träffande orden (den
23 dec. 1802): »Hvart allt detta skall
taga vägen förstår jag ej, om Du ej kan
hitta på något medel, at utan grace
förvärfva födan. Du får ingen grace, och
Du har ej måge at upföra Dig conseqvent
för at vinna den. Således dör Du
Adjunct, om ej en högst ovanlig Försyn skulle
förbarma sig öfver Dig.» Höijer tyckes
med åren också ha uppgifvit all tanke på
att bygga sig ett hem. Utan förhoppningar
på lifvet men också utan fruktan går han
emot den ensliga framtiden.
På höjden af sin utveckling, just
när döden den 13 juni 1812 rycker bort
honom från en påbörjad filosofisk
produktion, fyller Höijer rätt väl Nietzsches
kraf på en verklig filosof: att vara så
fri från illusioner som en bankir som
gjort bankrutt två gånger.
Ett kallt, klart hufvud är hos honom
förenadt med en torr, etsande kvickhet.
Höijers satir har ofta en drastiskt
åskådlig poäng som Henrik Palmærs. Men
innanför detta klara öga bultar en häftig,
orolig puls, kokar ett starkt
temperament, ständigt i spänning mot miljön
och ständigt lika hudlöst känsligt för
sårande intryck.
Därtill kommer ett behof af aktivitet,
en social drift, som hos Höijer är
lidelsefullt utpräglad. Förklaringen till att han ej
lämnat efter sig så många tryckta
arbeten ligger väl till stor del däri, att
han hade behof af att direkt påverka
människor. För en sådan lärare är det
fria föredraget den naturliga formen.
Det var kanske ett arf från fadern-prästen.
Känslan af den psykiska kontakten,
maktkänslan att kunna rycka med, gripa
tag i åhöraren, hade på Höijer ett
stimulerande inflytande. Också intygar
Atterbom, att Höijers talade ord stod
högre än hans skrifna. Höijer skall ha
varit den kanske mäktigaste talaren vid
Uppsala universitet under det gångna
århundradet. En sådan natur måste taga
skada till sin själ af en fullständig
overksamhet. Höijer stod väl oböjlig i
karaktär och trofasthet mot sitt idélif, men
han styfnade till — han blef den staty,
hans porträtt återger.
Höijers betydelse? Liksom Steffens’
i Danmark är den svår att mäta. Vi ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
