Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
CARL G. LAURIN
Fot. Henn. Hamnqvist.
IVAR NILSSON SOM TOBIAS RAAP I
TRETTONDAGSAFTON.
Handlingen försiggår i Illyrien,
drömlandet på andra sidan Adria bland
cypresser och rosenhäckar, där i hvita borgar vid
det evigt mörkblåa hafvet kärlekstrånande
hertigar och tyckmyckna grefvinnor än
grubblande och teoretiskt, än praktiskt och
företagsamt söka lösa kärlekens gåta.
Det lika urgamla som omöjliga motivet,
förväxlingen mellan en tvillingbroder och
tvillingsyster, ligger till grunden och förtager
för moderna åskådare all spänning och
effekt på denna punkt.
Kärleken är visserligen blind, men har
man haft förmånen att, låt vara en kortare
tid, på nära håll erfara mycket vänliga
känslor för Viola, fru Bosse, så nöjer man
sig troligen ej utan protest med att få henne
ersatt af Sebastian, herr Gösta Hillberg,
hur angenäm person och god skådespelare
han än må vara, men på teatern gäller det
till och med ännu mer än i stora världen,
att bära »det brukas», så får man svälja
hvad som helst utan opposition.
Om också Orsino, herr Palme, med sitt
erotiska kvidande och den tjusande Olivia,
fru Astri Thorsell, med sin aristokratiska
lifsleda ej kunde få oss att gråta, så fram-
kallades dock detta resultat af Malvolio,
herr Personne, och Tobias, herr Ivar
Nilson, och det så mycket grundligare, ty man
skrattade så att tårarna trillade. Få roller
äro sådana pröfvostenar för skådespelaren
som de stora klassiska komiska, ty dessa
måste utfyllas af starka personligheter, så att
aktören ej verkar Gustaf IV Adolf i Karl XII:s
storstöflar. Det förvånade ej, att vår
solide, genombildade skådespelare, herr
Personne, af Malvolios förnämitetsfjant,
viktighet och intighet gjorde något utmärkt.
Han hade naturligtvis den omväxling i
upptågen och den komiska auktoritet, som är
nödvändig, men att herr Ivar Nilsson, som
man kände som en visserligen aktningsvärd
skådespelare, kunde göra något så friskt
och fylligt af Tobias Raap, det var en
öfverraskning. Denne sympatiske lymmel,
en sorts Falstaffstyp, kunde liksom denne
säga om sig själf, att han »om sanningen
skall fram, vara föga bättre än ett världenes
barn». Han drack som ett plumppapper,
orerade, skroderade och slogs, men alltid så,
att man tyckte om honom i alla fall. Jag
hade en gammal tant, som yttrade om en
något tvifvelaktig herre: »men han är
om-ty cklig», och det är junker Tobias i Ivar
Nilssons skepelse. Han skrattade, så att det
kluckade ända ner i magen, men hur han
bredde på, så var allt äkta, det fanns intet
af det »för mycket» som är också den
groteska komikens Charybdis.
Anatole, lustspelscykel i fyra afdelningar
af Arthur Schnitzler, påminner både i
kompositionens löslighet och i kärnpunktens
lösaktighet om samme författares novellserie
»Reigen», men både i »Reigen»ochi
»Ana-tole» äro såväl komposition som kärnpunkt
behandlade med ett så älskvärdt behag, att
det skall ovanligt surmulna moralister till
för att bryta stafven öfver denna runddans
af fladdrande fjärilar, som alla ha de för
många flygande och fladdrande individer
utmärkande polygama tendenserna, ej minst
i Wien, där stycket spelar.
I ett afseende är »Anatole» moralisk.
Mången sedesam lektor, mången sansad
kontorschef tänker ibland tyst för sig själf,
då han genomgår sin ungdoms utsväfningar:
»Jag var nästan väl behärskad inom
erotiken», och i innersta hjärtekammaren
uppstiger en frätande afund mot de af Venus
utkorade, som med djärf och vetenskaplig
taktik kunna få de dygdigaste kvinnliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
