Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
CARL G. LAURIN
Fahlman, hvilkens kultiverade sympatiska
röst man alltid gärna hör, kunde med
fördel ha offrat en del af sin ariskhet. Roande
också för en som tror sig vara fordrande
var scenen vid det lilla hofvet, där ej minst
den ekonomiska uppfattningen och således
äfven den finansiella situationen var så olika
som möjligt den i hemmet vid Judengasse.
Hr Wingård gjorde af hertig Gustaf
en gack med älskvärdt lättsinne och en
öfverdådigt tidstypisk dandy. Hvad man
främst saknade i lustspelet var att dessa
judar, motbjudande för hertig Gustaf genom
sitt nationella stigma och sitt kryperi —
alltid ett strå hvassare till och med än det
infödda tyska svansviftandet, som redan
madame de Stael förargade sig öfver —,
ej fingo tillfälle att genom sitt affärssamtal
och däri framlysande reella maktställning
i Europa för ett ögonblick låta den dock
ej alldeles obegafvade durchläuchtingen
känna, att också de på sitt vis voro riktiga
furstar.
»Hvem af oss kan ens hinna läsa så
mycket som Origines skrifvit?» suckade en
gång de, hvilka hos kyrkofäderna letade
efter lifvets mening. Den som däremot
säger sig ej hinna läsa Hjalmar Söderbergs
opera omnia, hans noveller, romaner,
politiska och filosofiska artiklar, den måste
vara nästan för utvecklad i det de tyska
romantikerna kallade die göttliche Faulheit.
I motsats till Strindberg och Algot
Sandberg, hvilka skrifvit ett par större
skådespel om året, har under de senaste
fem åren Söderberg endast producerat ett,
och det en enaktare. Men, som det heter:
»En symfonis värde beror ej på dess längd
utan på dess skönhet», och Aftonstjärnan
innehåller hela Hjalmar Söderberg,
koncentrerad i en enda droppe, jag vet ej af
hvad för sorts tärande och frätande vätska,
men genomskinligt klar i alla händelser.
Jag hörde en gång på Folkets Hus en
talare, som med stockholmska
underklass-hväsningar på bokstafven s flera gånger
upprepade orden: saken förefaller mig så
ofantligt enkel — om det var afskaffandet
af kungar eller banker, minnes jag icke.
Hjalmar Söderberg gläder sig i stället åt
att få betona, hur ofantligt krånglig saken,
d. v. s. det hela, är. Melankolisk med ett
stänk af cynism, som borttager
sentimentaliteten och gör melankolin trovärdigare,
hör han till dem, hvilka likt Daudet och
Jonas Lie söka göra en situation så
smärtsamt olöslig, så bitter och förödmjukande
för vår mänsklighetskänsla som möjligt,
för att sedan få le ett mildt löje öfver
vårt bryderi.
Manon Lescaut-sorten, den älskande
kvinnan, som säljer sin gunst för att hjälpa
den hon älskar, är ett tema, hvilket, ställdt
på sin spets, kan sätta myror i hufvudet
på renhjärtade logiker, och det var detta
frågan gällde på kafé Aftonstjärnan.
Ingenjören, herr Erik Wettergren, en
afsigkommen, af skådespelaren förträffligt
individualiserad typ, med sin mot hela
mänskligheten vända nervösa ilska, försöker tvinga
uppasserskan Vivan att till hvad pris som
helst skaffa honom några hundralappar.
I det lilla tredjçklassiga kaféet, mycket väl
uppsatt af herr Emil Grandinson, utspelas
nu midt bland slöande och struntpratande
herrar några smärtsamma scener. Allt sker
så tyst och stilla, att Vivans halfkväfda
snyftningar blir det lämpligaste slutackordet.
Gubben, herr Bror Olson, en sliskig
gammal hof kamrer, har förgäfves sökt närma
sig kaféets skönhet, Vivan, Fru Elsa
Chris-tiernson. Han anar emellertid, att hon,
af en eller annan anledning, nu befinner
sig i »le moment psychologique» och räknar
upp liksom för att fresta henne trehundra
kronor i guld på kafébordet, men då
flickstackarn i ångesten öfver ingenjörens
själfmordsfunderingar förklarar sig villig att
efterkomma gubbens önskan, får hon på
ett så förolämpande sätt som möjligt veta,
att det hela blott var ett aprilskämt, och
att hon med nuvarande penningvärde och
kvinnotillgång ej kunde påräkna att
honoreras med mera än hvad han förut en
gång erbjudit, d. v. s. femtio kronor i ett
för allt.
Den snopenhet och det medlidande
många hederliga kvinnor i salongen säkert
kände för Vivans missräkning var en
önskad triumf för författaren. Herr Bror
Olson vann genom motsättningen mellan
yttre properté och inre snask samt genom
sin prudentliga elakhet en verklig framgång.
Doktorn, — visdomen — som afslutade
hvar dag med att tära för 4 kronor 85
öre whisky, däraf något litet för vatten,
tycktes ej höra till dem, hvilka, likt Fritiof,
ville »sätta spetsen af sitt goda svärd mot
Nornans bröst». Han nöjde sig med att
mellan hvarje kupa whisky komma med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
