Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
394 CARL G. LAURIN
Ellen Appelberg, och skepparhustrun
Sörensen, fröken Tyra Dörum, voro i sin art
riktiga praktexemplar. Urblekt och tanig,
högtidlig och vissen som en gammal
brudbukett från 18 6 o-talet, som legat i byrålådan,
var den förra, och fröken Dörum skänkte
oss en verklig glädje genom den blodfulla,
litet dumma men hjärtligt hemtrefliga och
lifsbejakande skepparhustrun. Hon flabbade
och slog sig på benen, allt med en sådan
stilkänsla, att man tyckte det borde vara en
riktig fröjd för skeppare att se på en
sådan madam. Baldevin, herr Laven,
spelades bra men var en alldeles olika typ.
Han bad att få vara i fred, och det gjorde
inte madam Sörensen.
Den tid, då tyska teaterkritici sutto
och undrade om ej Shaw egentligen vore
originellare och större än Ibsen, torde snart
vara förliden. Jag menar då att det snart
kommer att stadga sig den uppfattningen,
att Ibsen är större, men Shaw kan vara
ganska roande att se i alla fall, om man
bära kommer ifrån att reta sig åt hans
påfågelsaktiga kråmningar framför spegeln
och hans koketteri med att t. ex. med
half-anonymitet träda fram med Fannys första
stycke.
Introduktionen är ett angrepp mot
teaterkritik, som skådespelsförfattaren Shaw ej
kan med. Angreppet verkar något groteskt
från en teaterförfattare som Shaw, hvilken
själf skrifver kritik om andra teaterförfattare.
Man kan naturligtvis klandra eller berömma
ett statsråd utan att själf kunna fylla den
platsen, man kan skrifva mycket goda artiklar
i slakthusfrågan utan att vara arkitekt eller
slaktare, men oxe får man inte vara. Man
får som Shaw vara både skådespelsförfattare
och teaterkritiker, allt ju mera genial
och ju mindre löjligt viktig man är. Shaw
lider ej af den beleidigende Klarheit,
hvarom Nietzsche talar, snarare förefaller
hans verk lika rörigt som en irländsk
kvinnas hjärna.
Det är mycket i introduktionen som man
ej kan begripa utan att känna till den
Londonska teaterkritiken. Om Ludvig
Nordström, som af svenska författare mest
liknar Shaw, och som är en förstående
ande, hvilken till och med yttrat några
erkännsamma ord i Stockholms Dagblad
om Vår Herre, ett beröm som lär både
ha gladt och förvånat vederbörande, skulle
skrifva en pjes med en introduktion, där
Bo Bergman, Sven Söderman och Daniel
Fallström förekomme, skulle det vara
ursäktligt, om på en Londonsk teater den
senastes mustascher ej väckte samma bifall
som här.
Själfva stycket är också ganska konstigt. I
två respektabla familjer, af hvilka den ena
till på köpet är religiös, ha sonen och
dottern förlofvat sig med hvarandra. Då
pjesen börjar ha bägge, hvar och en på
sitt håll, kommit i bråk med polisen. Den
kvinnliga parten dock ej på grund af
öfver-flödande politisk mogenhet utan därför att hon,
som så ofta nattetid är fallet med damer,
ansett att "polisen »bråkade» och burit sig
illa åt. Shaw tyckes luta åt den gamla
kommunardsynpunkten, att bära polis ej
funnes, så skulle, som det hette under de
polisfria dagarna 1871, då man satte eld
på Paris, »inga brott ske och inga
dumheter». Förlofningen blir emellertid
uppslagen, och miss Margaret, som till sin
ledsnad hört, att hennes kavaljer på det
nattliga äfventyret, en fransk sjöofficer,
redan är gift, skänker hjärta och hand åt
Juggins, betjänten i hennes f. d. fästmans
hus. Till all lycka visar han sig vara yngre
son till en hertig. Detta förvånar
naturligtvis ingen som noga följt med
petit-notiserna i våra tidningar, där man så ofta
hör om högförnäma lords and ladies, som
par orginalité bli stadsbud elleruppasserskor.
Bobby, fästmannen, spelad alldeles
förstklassigt anglosaxiskt med sina slängiga
valpfasoner af herr Wettergren, blir däremot
gift med den prostituerade flickan Döra
Delaney. Man får hoppas, att Döra, spelad
något för skrikigt men eljes vinnande och
trefligt af fröken Doris Nelson, visar sig
vara åtminstone dotter till ärkebiskopen af
York.
Stycket föregafs skrifvet af miss Fanny
och var långt ifrån illa hopkommet. Fanny,
i fru Karin Molanders gestalt, var
dessutom så förtjusande, att ingen skulle ha
haft hjärta att leta efter fel. Med G. B.
S., den engelske Ibsen, blir saken däremot
litet mer komplicerad.
Slutligen har man, hvilket ej alltid är
fallet med den energiskt arbetande Intima
teatern, där de olika pjeserna ibland blott
som skuggor glida öfver scenen, under
starkt och rättvist bifall fått se det många
gånger uppförda lustspelet Ett lyckligt
äktenskap af Peter Nansen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
