Ord och Bild / Tjuguförsta årgången. 1912 / 419 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Sophus Bugge och hans insats i den nordiska kulturen. Af Rolf Nordenstreng

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

för den förra. Han undersökte icke,
huruvida likheterna kunde och möjligen
borde förklaras på annat sätt än genom
påverkan. Men, som Vodskov med
styrka framhöll, då människorna på det
stora hela taget äro sig tämligen lika
öfver hela jorden, måste också af sig
själft uppstå vissa påtagliga likheter
mellan deras litteraturer. Hur lätt
Bugges metod kunde leda till rena
orimligheter, demonstrerade Vodskov med att
»bevisa», att den fornisländska
litteraturen var väsentligen ett lån från den
nyare franska. Men låt nu vara, att
Bugges mytologiska och sagohistoriska
kombinationer blott alltför ofta äro ett
vetenskapligt fyrverkeri, som visserligen
bländar, men inom kort slocknar — än
sen? Vår vetenskap, filologien, är icke
rik på praktfulla effekter, och raketens
sken, fastän det varar blott några få
sekunder, lyser dock upp väldiga vidder
och kan vägleda färdemän på villsam
stråt. Det är en ren estetisk njutning
att vandra i dessa Bugges skimrande
luftslott, isynnerhet för oss språkmän,
som så ofta få krypa genom skumma
mullvadsgångar.

SOPHUS BUGGE.

Likväl, det blef mer än luftslott som
Bugge byggde. Om man frånskiljer alla
svaga och förfelade sammanställningar,
blir det ändå kvar mängder af fakta,
hvilkas språk är högt och otvetydigt.
Att både kristna och klassiska motiv gå
igen i nordiska myter och sägner, kan
väl knappast någon numera på allvar
neka till, om ock detta inte kan vara
fallet i sådant omfång som Bugge trodde.
Särskildt är Baldersmyten påtagligen
blandad med kristna element, och af
kristet ursprung är också myten om
Odins offerhängning; hvad denna senare
vidkommer, är den af Bugge citerade
shetländska visan från Unst om Kristus
på korset otvifvelaktigt bevisande, ty
den öfverensstämmer delvis ordagrant
med Eddasången Hávamáls strofer om
Odin i galgen. Här kunna likheterna
inte vara tillfälliga, därtill äro de alltför
slående, och den kristna visan, om också
yngre, kan ej heller vara påverkad af
den hedniska. I detta fall, liksom i en
mängd andra, är Västerlandens inflytande
på Norden obestridligt; men i åtskilliga
andra fall är det minst lika möjligt, att
de främmande motiven kommit till
Norden södra eller östra vägen. Bugge
tviflade för öfrigt ingalunda på att
kulturströmmar från söder och öster nått
upp till vårt hörn af världen, fastän han
icke hade haft tillfälle att närmare
studera dem. Den uppgift han förelagt sig
var att utröna, huruvida en västlig ström
hade existerat; och han lyckades till
fullo ådagalägga dess förefintlighet.

I sin bok om Helgekvädena
framkastade Bugge visserligen återigen en
hel del djärfva och osannolika
hypoteser, men å andra sidan nådde han en
mängd fasta och värdefulla resultat.
Helge-sagan är af danskt ursprung, det
har sålunda Bugge fastslagit, och dess

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>