Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Om »allmän konsthistoria» och särskildt Georg Nordensvans. Af Johnny Roosval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
444 JOHNNY ROOSVAL
tiga. Vi skola se huru han, idet i:a
bandet, löst problemet. Detta har
komplicerats genom konsthistoriens kaotiska tillstånd
som vi ofvan vidrört. Men uppgiften har
på samma gång underlättats genom
frånvaron af äldre svenska verk af liknande
omfång, hvilkas traditioner kunde verkat
hindrande.
Antiken behandlas blott i en skissartad
inledning. Det är en praktisk begränsning
som är synnerligen begriplig, isynnerhet
om en man föresatt sig att utföra verket
själf från början till slut. Han får
därigenom desto ymnigare plats för den kristna
konsten fram till 1400-talets slut.
Den fornkristna konsten. Med rätta
framdrages genast den moderna
synpunkten, att denna konst hufvudsakligen är
bestämd af orienten; fyra af kyrkans fem
hufvudstäder (Alexandria, Antiokia,
Jerusalem, Konstantinopel, Rom) voro ju
österländska. Inom denna allmänna öfvertitel
skildras olika bemärkansvärda grupper af
konstutöfhing, hvarje kapitel för därvid
kronologiskt längre fram i tiden, ända fram
till romansk konst, d. v. s. 1 ooo-talet.
Detta strider mot den gängse
terminologien, som låter gammalkristen konst
beteckna det tydligen med antiken
sammanhängande skedet till omkring 500 och som
benämner följande epoker (i den
västerländska konsten): merovingiska, karolinska,
otto-niska, men det sammanfattande namnet
låter sig ju försvaras genom den åsyftade
framställningens korthet. Byzantinska
konst-utöfningar få ett lofvärdt bredt rum, och
Byzans glömmes icke heller under nästa
hufvudrubrik Den romanska konsten. Här
skildras framför allt den romanska
kyrk-byggnaden, hvarvid dock uteslutande
hvalfsystemet, icke korplanen och
västfasad-utbildningen, beröres. Lösningen af dessa
båda detaljer föreligger i sin utveckling
rätt klart i arkitekturhistorien (Dehio och
Bezolds behandling af dessa saker hör till
de få verkligen utformade partierna i
medeltidens konsthistoria, ehuru de ju icke
äro fullkomliga) och ett påpekande däraf
vore ett godt tillfälle att föra läsaren in
icke allenast i historikerns sätt att forska
utan äfven i arkitektens sätt att skapa.
Angående de nordiska länderna nämnas
några, allt för få ord. Däribland att
kyrktornen aldrig voro afsedda för klockorna
utan till försvarsverk. Att denna visserli-
gen ofta uttalade åsikt är oriktig visar t. ex.
Norrsunda kyrktorn med bibehållen
urgammal klockstol (Jmfr »Sveriges Kyrkor»
Upland IV: r sid. 29).
Gotik. Det typiska kyrkobyggnad
ssy-stemet skildras. Författaren påpekar det
oriktiga i 1800-talets beskäftiga omsorg att
frilägga de gotiska kyrkorna från
omgifvande småhus. Sådana fruktbara tankar
in mot modern vard eller vanvård af
gammal konst borde ofta förekomma. Det
behöfs. Men då den svenska konsthistorien
så litet vidröres, minskas anledningarna till
förmaningar. Angående gotisk arkitektur
citeras en fras: »Gotikens ursprung är ej
något religiöst behof utan lösandet af ett
tekniskt problem». Detta innehåller ju en
viss sanning. Men för lekmannen, som
aldrig gjort sig möda att betänka de många
trådar som förena sig till konstens väfnad,,
verkar det vilseledande, ja, demoraliserande.
Skall man i en sats sammanfatta gotisk
kyrkoarkitektur så är det dock riktigare
att säga: hon är alltigenom en längtan till
Gud. Det andra är som att påstå att
Mose böcker skrifvits i uteslutande juridiskt
intresse. Konsthistorikern är konstens prästg
och inför de stora religiöst konstnärliga
bragderna får han minst af allt smickra
tidens prosa-tendenser.
Här först införes i större utförlighet den
medeltida skulpturen. Det är
platsbegränsningen som inskränkt författaren, men också
en viss mening om den äldre medeltida
plastikens kvalitet: i kapitlet Den
romanska konsten säger han: »I skulpturens
historia är medeltiden en sekellång natt (och
menar tydligen 1 ooo-årig)». Man märker
sedermera tydligt att detta underliga
uttryck hänger ihop med förf:s fordran på
naturalism. För honom börjar det dagas
då kyrkstatyerna få mänskliga proportioner
och då de lämna den forna starka
bundenheten. Tolfhundratalets Frankrike är
honom kärare än noo-taleis. Denna
genomgående naturalistiska synpunkt ger en viss
sammanhållning och kommer synnerligen
till pass i skildringen af 1400-talets
måleri. Men är det icke synd att så stänga
dörrarna till för ett helt konungarike af
uttrycksfulla, konstnärligt proportionerade
ehuru icke anatomiskt proportionerade
fi-gurskulpturer från medeltidens s. k. natt?
Isynnerhet som den svenska
medeltidsskulpturen därigenom ställs bakom skärmen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
