Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Blaise Pascal. Till 250-årsminnet af hans död, den 19 augusti 1662. Af Kerstin Hård af Segerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
456 KERSTIN HÅRD
Guds barn böra icke sätta någon gräns
för sin renhet och fullkomlighet. — Vi
lägga vår vilja i Guds hand, och inga
hinder plåga oss; vi blifva »kyliga» på
det sätt som Pascal beundrar i Nya
testamentet, där intet invektiv finnes mot
Kristi bödlar och fiender. Och den oro
det goda lifvet medför är visserligen
smärta men äfven lycka: glädjen öfver
att hafva funnit Gud. »Ingen är så
lycklig», säger Pascal, »som en verklig
kristen».
Sådan var Pascal nära nog genom
hela sitt lif. Sådan var han inför döden.
En blick på Pascals dödsmask öfvertygar
oss därom. Och flere store män ha ock *
genom betraktandet af bilden af Pascals
dödsmask hämtat styrka under sina sista
stunder — så var t. ex. förhållandet med
William James.
Det finns mycket i Pascals åskådning
som påminner om senare tänkares. Kant
säger exempelvis om böjelserna, att
»de äro så långt ifrån att hafva något
absolut värde, för hvars skull man skulle
önska dem, att det snarare måste vara
ett önskemål för hvarje förnuftigt väsen
att blifva fullständigt befriad ifrån dem.»
— Och huru mycket af denna Pascalska
psykologi, som rör sig på de djupaste
djupen af människosjälen, uttalas ej af
moderna psykologer! Hos en Hans
Larsson finnas många
beröringspunkter. Peer Gynt har varit föremål för
hans stora intresse. Och hvem är
Peer Gynt? Den som fyller sitt väsens
omätliga tomhet med hvad helst som
erbjudes. — — Några uttalanden här
och hvar ur Hans Larssons arbeten
erbjuda en jämförelse af intresse. Så i
uppsatsen »Sub specie æternitatis»: »I
hvarje liten fråga ligger en stor fråga. Tag
den stora frågan i det lilla; grip det
eviga i det ögonblickliga.» Eller dessa
ord ur »Hedendom»: »Ingen ärlig
kristen kan alldeles uppge denna brottning
af SEGERSTAD
med Gud . . . Guden utom honom tar
makten från Guden inom honom. Och
i samma mån Guden står blott utanför,
i samma mån blir äfven den kristne
hedning. Det är Guden inom människan
som måste förmedla budet från Guden
utom henne, annars förlorar budet sin
gudomlighet. Eller, som man ju helt
enkelt kan säga, hvad hjälper det
människan om hon håller alla bud, ifall hon
icke innerst omfattar dem som sina egna?»
— Eller: »Måttan synes banal, måttet,
ur-skillningen!» — — — Vidare:
»Kristlig kärlek har gjort en och annan så fri
från tanken på sig själf, att han faktiskt
kommit i ett tillstånd af sorglös glädje
och oberördhet af bekymmer, som gör
honom till en vir fortis, ja, kärleken har
stundom i sin fullkomning kommit öfver
sig själf och blifvit till den kärlek till
alla, som vi återfinna i vishetsidealet och
som vi skrämmas tillbaka af, vi som
behöfva våra varma härdar; och kristlig
ödmjukhet har ofta till den grad hämtat
upp all människans egen kraft att den
— — — verkar den hilaritas som
hänför sig till hela personen, i motsats till
den partiella lusten, som kan nedsätta
människans krafter, och i motsats till
sorgen.» Hans Larsson säger ju för öfrigt:
»jag finner mig till god del ha gemensam
sak med de luttrade kristne». —
Liksom stillhetsmomentet,
måttlighetsmomentet leder en tänkare som Hans
Larsson ett godt stycke in på Pascals väg,
så är den våldsamma rörelsen såsom
ledande princip något som för bort från
hans vägar. Vi äga ett ovanligt
tydligt exempel härpå i en fransk
författarinna från 1870—80-talen, M:me
Acker-manti, hvars våldsamma rörelseprincip
— dikten »Le nuage» ger exempelvis ett
uttryck häraf — utmynnar i den starka
dikt hon kallat »Le cri», däri
mänsklighetens skeppsbrott skildras. Då allt brister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
