Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Verkligheten och konstnären. Reflexioner och stämningar från en resa. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
JOHN KRUSE
vide, hvorledes den helt saa ud, som
Georg Brandes karaktäriserat honom.
Här var miljön, ur hvilken en Goethe
uppstod!
Från Frankfurt till ett annat sydtyskt
kulturcentrum, Munchen. Den stämpel
af en lärd och torr eklekticism med
antingen helt enkelt kopierande eller
åtminstone starkt imiterande af vackra
byggnadsverk från antiken och renässansen,
hvilken påtrycktes staden af konung
Ludvig I († 1868) och hans
konstnärskrets, har sedan en del år efterträdts af
en mera själfständig, icke minst från
Frankrike påverkad konstriktning,
hvilken redan åstadkommit mycket verkligt
artistiskt och smakfullt, isynnerhet
kanske i fråga om skulpturell utsmyckning.
Man behöfver bära ge sig ut till den
nya Ausstellungspark med Max
Rein-hardts originella Kiinstlertheater och de
lustiga och liffulla, dekorativa och
färgrika maj olikaskulpturer, som lysa upp
bland grönskan, för att få ett rätt starkt
intryck af skillnaden mellan det nya,
genomartistiska Munchen och det äldre
eklektiska. Alldeles i närheten af
Ausstellungspark men lyckligtvis dold
därifrån af träden befinner sig nämligen,
inom sin greciserande Ruhmeshalle, den
hiskliga Bavariastatyn af Schwanthaler,
ett sådant där kolossalt bronsfruntimmer,
i hvars inre man kan promenera
omkring på trappor! Här kommer det
gamla och det nya hvarandra nära på
ett nästan komiskt sätt.
Det som emellertid ännu ger Munchen
dess öfvervägande fysionomi är den
Ludvigska eklekticismen, hvilken
lyckligtvis åstadkommit många smakfullare
och vackrare ting än Bavariastatyn.
Man blir häpen, när man i denna gamla
tyska stad plötsligt står inför Florenz’
Palazzo Pitti eller dess Loggia dei
Lanzi eller finner sig vandrande under
Athens Propyleer, och nog får man
ganska ofta skäl för utropet: kolonner,
hvad gören I här! Men det är i alla
fall på denna af eklekticismen, det är
den lärda mångsidigheten och
receptiviteten lagda grund som det nyare,
artist-tiskt friare Munchen vuxit upp, alldeles
som den moderna stilen inom
konstslöjden och arkitekturen vuxit fram efter
en repetitionskurs i de gamla tidernas
stilar, en kurs som gaf kunskap, teknisk
och historisk, och därmed, liksom genom
smakens odlande, beredde jordmånen för
hvad som komma skulle.
En typisk eklektiker-konst är
LENBACHS, Mimenens berömdaste målares
under slutet af 1800-talet. Det
inträngande i de gamla mästarnas teknik,
hvarom Lenbachs många utomordentligt
skickliga kopior efter berömda
renässans- och barockmålningar (Schackska
galleriet) vittnar, hur präglar det ej hans
egna porträttverk med deras dunkla
toner och många fina
laseringstrollkon-ster! En intelligent och smakfull
eklektiker är denne ljushårige tysk med den
genomträngande blicken bakom
guldglasögonen. Den blicken tyder på en
psykolog, som med verjdigt skarpsinne
päjlar djupet i sina manliga modellers
själar (de kvinnligas har han just ej
stort brytt sig om att söka komma
underfund med). I detta psykologiska
skarpsinne, som förvisso äfven det fått
näring af det intima umgänget med
gamla tiders mästare, ligger mera
verklig originalitet än i hans målningar med
deras bruna galleriton, som t. ex. i hans
berömda porträtt af Bismarck, Döllinger
m. fi. kan göra en god och nobel
verkan men ofta smakar alltför starkt af
recept.
Efter Lenbachs död (1904) har man
öppnat hans atelier för allmänheten.
Den ligger vid Luisenstrasse, icke långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
