Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Skånska konstnärer. Af Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKÅNSKA KONSTNÄRER 525
NOVEMBER. OLJEMÅLNING AF P. A. PERSSON.
uppenbara entusiasm för sitt yrke och
för sin egen konst. Man har icke alltid
lika lifligt som han själf varit öfvertygad
om att hans senaste tafla hängt på allra
högsta pinnen på Jakobsstegen, men man
har haft glädjen se att han desavouerat
sig själf och gång på gång klättrat högre.
Han har icke varit det alltomfattande
geni han önskat vara: bilden af modren,
som han älskat fram till mycket
aktningsvärd konst, står härutinnan ensam bland
hans för öfrigt få porträtter. Som
figurmålare är han ej heller synnerligen lycklig.
Intressant är att jämföra hans nakna
ungmör med Trulsons: de senare ofta
hjälplöst fula i sin absolut tendensfria
placering, de förra uppställda, kvasi-besjälade,
i attityder som svära mot deras form
och deras miljö. Men deras hud är läcker,
och ljuset lyser genom köttet. Och
därmed ha vi träffat Kärfves betydenhet.
Han har sinnet för färgen, och färgen är
lysande och ljus och ren, den rör sig
mera på ytan och är mindre fast
modellerande än Trulssons, men den förmår
att väcka glädje. Den betonar också
nyanserna, och half- och mellantoner och
allt hvad det heter är religion för Kärfve.
Hans stora tafla Skåne, kanske något
tung i totalstämningen, bjuder på präktig
fjärrluft. Hans nattafla från Sundet med
den stilla, djupblå och gröna spegeln
under en trefvande morgongryning är
sällsynt vacker. Det högsta han hunnit
till är dock kanske några af hans taflor
från den skånska sydkustens klittstränder,
där han icke stannat vid det läckra
åter-gifvandet af vattnets spelande pärlemor
och ljusleken öfver sanden utan därtill
förmått att öfver de fattiga sandkullarnas
försummade motiver, med deras enkla
linjekomplexer och färgsymfonier, skapa
verkliga monumenter.
Den förutnämnde Axel Teodor
Kulle hör väl också närmast till denna
grupp. I hans sätt att se är något
respektingivande afskildt och starkt personligt.
Man må ju mena att hans färgskala är
väl ensidigt bunden vid det tunga
brunvioletta. Men, hur som helst, det tunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
