Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - A. U. Bååths diktning. En öfversikt. Af Knut Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540 KNUT FREDLUND
ånyo den fosterländska sången, den friska
sång, som förr ljöd högt öfver marker
och skog men nu länge har tegat. Den
ger flykt åt dagens id. Det är seger
nog att lyckas väcka en verklig
fosterlandskänsla hos allmogen, en landstro, som
i stormtunga tider en gång skall försvara
gamla Sverige och »rista en saga till».
Denna Bååths folkhögskolepoesi är ej
någon lysande poesi men en manlig,
vederhäftig, värmande.
Skaldens kärlek till den svenske
bonden gör, att han gärna följer hans gång
i häfden. Därför är Dalarne för honom
den svenska historiens vigda jord. Men
det är ej företrädesvis de bländande
stordåden han frammanar; »det tysta slitet
vid torftig härd det äger äfven sin stora
saga». Bååths nära känning med
bönderna gör också, att Island, det gamla
och det nya, vinner hans håg för alltid;
däråt har han gifvit ett vackert uttryck
i den stolta dikten »Island», ett kraftigt
hyllningkväde i gjutna fornmannastrofer:
Hvilar i hvita
skummande vågor
stolt som i sagan
sagornas ö.
Länge du höll med
ödet en holmgång,
fick dock ej falla,
segra du fick.
I denna diktsamling möter man
vidare en ljus, innerlig familjeidyll utan
gammal tillgjordhet och sötma, utan
ef-tergustavianskt småkvickt galanteri, så
enkel och ursprunglig, att den ännu
bevarar sin fulla tjuskraft. Denna idyll är
frisk och ny; den är sedd med egna
ögon, vakna målarögon, och uppfattad
af ett känsligt hjärta. Att den ännu
verkar så pålitlig, beror nog främst på
att den är ett uttryck för skaldens
innersta väsen: det går ett hemkärt drag
genom hela hans alstring. Huru
förtjusande är ej »Hemligt förlofvad», dikten
om flickan, som sökt sig en fristad på
loftet för att ostörd kunna skrifva till
kärasten, och hvilken hjärtevärme
strömmar oss icke till mötes ur
inledningsdikten till modern: »Jag gick ej allen —
ty du var mig när!»
Och susande tåget saktas; signalen hviner,
och hvisslingen flyger bland snöiga furor ut.
Där ligger min moders hus; det ur rutan skiner,
och ändtligen är den långmila färden slut. —
Och glad jag fram mot vinkande skenet hastar,
där gran i tunga snöveck sin skugga kastar,
och snön är mjuk; där inne hon hör
ej, hur det trampar här utanför.
Och fram till fönsterlist jag mig varsamt smyger.
Där ser jag dig inne, du blidaste moder min,
Du sysslar vid lampan, men ute är tanken och
flyger
så vida kring världen. Söker den sonen din?
Jag ofta har känt på min färd, hur med
vingtag fina
de huldt ha kretsat ikring mig, tankarne dina.
Och aldrig jag haft en stund så god,
som då jag känt, att du när mig stod. —
Och sällan har ett barndomsminne
vunnit en så älskvärd gestaltning som i
»Friska fläktar»:
Jag vet ej hur, men den gula rågen
i prestgårdsgärde mig rann i hågen,
jag såg i solen den vågig vinka
och blåklintsblommor bland stråna blinka.
Jag såg gestalten, den spänstigt mjuka,
ut öfver renen sig smidigt huka
och handen blommor bland stråna bryta
och in i flätornas tofs dem knyta.
På slagna ängen, då solen lackar,
jag ser bland doftande, runda stackar
på höga lasset, som hemåt drager,
gestalten åter i särladager.
I friska, gungande höt hon hvilar,
där vagnen rullar längs vägens pilar.
När hon sig böjer, åt lassets sida
de blåklintsirade flätor glida.
Där tang det doftar, där hafsvind svalkar,
jag ser, vår båt öfver böljan halkar,
vi vagga fram öfver hvita sanden,
hon plaskar vågen med fina handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
