Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - A. U. Bååths diktning. En öfversikt. Af Knut Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
KNUT FREDLUND
Sjungande drager mot sjön ett tåg
ungmör i arm med reslige drängar.
Visan dör hän på strandens ängar,
domnar för brusande Östersjövåg.
Genom Bååth får vår nyare litteratur
för första gången skarpt lokala,
trovärdiga men likväl poetiskt tagande
landskapsbilder. De bilda en
hembygdspoesi, som otvifvelaktigt varit af stor
betydelse för senare skalder, ej blott den
skånska skolan utan äfven Fröding och
Karlfeldt.
Men det är ej blott sin hembygds
natur, det är äfven dess människor Bååth
målar och detta oftast i intim förening.
Hvilken utmärkt friluftsstudie är ej » Siesta »
med dess lilla motiv: en sofvande rusig
stackare i ett vårlandskap! Hans ansikte
är gifvet i aprilsolsbelysning och så
kärleksfullt behandladt, att det skulle ha
hedrat en Krøyers pensel. En ypperlig
interiör, genompyrd af gammalskånsk
inne-stämning, full af urtidsmystik, är »Gammal
tid och ny». Hvilken öfverlägsen
berättare Bååth i sina bästa stunder är,
framgår tydligast af »Studentuppasserskan».
Denna dikt kommer oss rent af osökt
att tänka på Runebergs Munter. Den
enkla historien är gifven i en korthuggen,
sällsynt lefvande berättelseton, i en
framställning, hvars knapphet erinrar om
anteckningsstilens. Vi se för oss en
bredskuren arbetstyp med hjärtat på rätta
stället, ordkarg och snarrådig; hvad
gumman känner, skildrar skalden endast som
en förmodan, indirekt. För öfrigt målas
studentvärlden, som ännu lefver i de
gamla romantiska drömmarna, med lätt
ironi; en profan, realistisk syn på
tingen tränger sig här fram. Entusiasmen
är afkyld, och det akademiska lifvets
skuggsidor belysas.
Cykeln »Från gatan» och någon
annan enstaka dikt tolka skaldens
medkänsla med den värnlösa kvinnan, som
bländas af världens glans och faller.
Träffande är f. o. den köpenhamnska
flanörmiljön återgifven i »Friska fläktar»:
Det var en kväll augustivarm
med kvalmig luft och gatularm.
På boulevarden upp och ned
förbi hvarann man sakta skred.
Man dref i strödda grupper fram
bland doft af mysk i gatudamm.
Från glädjemör det for med hast
än här, än där ett ögonkast.
Och blick ur ögons natt sig skar
som glimt från dunkel boudoar.
Och luft i feberhetta stod,
det sof i hug, det stack i blod.
Men i gatans myskanga nås skalden
af friska fläktar från hemmets luft, som
rensa sinnet — en verkningsfull kontrast.
I dikten »Vid Café du lac» ger Bååth
till slut uttryck åt förkänslan af
proletariatets framryckande. Här ställer han
för första gången de sorglöst njutande
medlemmarna i samhället och
dagaträ-larna mot hvarandra. Det är ännu så
länge endast en åska, som mullrar på
afstånd, på så långt afstånd, att öfver
-klassen ingenting hör. I denna dikt finna
vi en sällsynt sluten, därför också
synnerligen vällyckad komposition.
Den dikt, det lilla tunna häftet af
1879 bjuder oss, kan, såsom vi sett, med
skäl kallas ny. Härtill bidrar till någon
del äfven formen. Man finner nya,
målande uttryck, ord, som dittills ej
ansetts höra hemma i poesi (t. ex. »pöl»
i inledningsdikten) och många
hembygdsord, hvilket allt gaf färg åt det poetiska
språket. Äfven den isländska poesien
visar sin inverkan på detta genom en
kraftig frasbildning samt i åtskilligt
annat, såsom i skaldens förkärlek för
allitteration och inverterad ordföljd. Denna
senare verkar dock stundom sökt och
tillkrånglad. Äfven versen förefaller ny så
till vida, att den afsticker från tidens väl
mycket stafvelseräknande poesi och
sträfvar efter konstlösa, rytmiskt fria strofer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
