Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - A. U. Bååths diktning. En öfversikt. Af Knut Fredlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
544
KNUT FREDLUND
närs död» ; den ger en bild från
nygo-ticismen på 70-talet, intimt uppfattad.
Med ännu säkrare hand målar skalden
orgiestämningen i tidens njutningslif.
Hans människoskildring har nu vunnit
en finhet och intimitet, som är ganska
ovanlig. Läs t. ex. dikterna »Modern»,
»Hans saga hade skiftat» samt »Sorg
och tröst». En nyhet i denna samling
är ett fång kärleksdikter, dock föga
märkliga. Förtjusande i sin ungdomliga
friskhet är emellertid »Du är mig underbar,
du min sjuttonåra flicka», som i tonen
synes mig något förebåda Karlfeldts
visdikt, sådan den framträder i
»Vildmarksöd! kärleksvisor».
Onekligen verka »Nya dikter» rätt
ojämnt. Så mycket mera helgjuten är
däremot boken »Vid allfarväg» (1884),
som utan tvifvel är Bååths mest betydande
diktsamling. Den mottogs också af
kritiken med allmänt bifall. Här visar hans
skaldebegåfning klart både sin styrka
o^Ji sin begränsning. Hans folktyper
hafva ännu kvar hela sin sammanträngda
kraft och märgfullhet: »Jon Fant» och
»Knut Laveson,» den senare en dråplig
bild af allmogemannens förmåga att taga
lifvets vedervärdigheter från den bästa
sidan, äro fullgoda bevis därpå. Många
andra återge liffullt och träffande hvad
hans vakna blick funnit på gata och kaj
och marknadsplatser, i festliga Iag och
hemmets slutna krets. I Nya dikter hade
han sjungit:
Och dikten, hon som nyss med rosig hy
låg vaggad in i blida morgondrömmar,
har vaknat upp vid dagens dofva gny:
1 hennes ådror all dess oro strömmar.
Hon skådar skarpt med blicken febervarm
på lif, som flämtar under askgrå dager,
och när det andas tungt ur hennes barm,
en mänsklighet det är som suckar drager.
Hans egen hoppfulla natur har
blifvit förstämd inför lifvets många
motsatser; det är sådana han öfvervägande
målar i »Vid allfarväg». Särskildt
gripande är dikten »Syskon», en bitter bild
af frasens haltlöshet, när den inre
sanningen fattas: studenten sjunger hänförd
om sanning och ljus i lifvets vår men
vill ej kännas vid sin arbetande syster.
Denna dystra verklighet har gjort
skalden misstrogen mot uppriktigheten i
studentsångens ideala löften. Han vet
endast ett korrektiv: den kammarlärde måste
lämna sin blaserade isolering och lara
känna tidens sträfvan och det trägna
arbetets vikt. Då skall handlingskraftig
glädje återvända och ögat öppnas för
lifvets oändliga rikedom.
Hufvudintresset i denna samling
knyter sig till bilderna ur arbetets och
eländets värld. Skalden ser ej ofvanifrån
med nedlåtande medkänsla på
proletariatets kamp för bättre villkor; han står
med spändt intresse händelserna nära och
skildrar troget hvad han ser. Låt vara,
att det i mycket är motivet som lockar
honom; ärligheten att förstå och få andra
att förstå kan ej förnekas. Men äfven
här fordrar han uppriktighet och
sanning. Hans satir drabbar därför den
lärde arbetarvännen, docenten, som, när
han själf arbetat sig fram, tycker att det
är bra som det är och sluter örat till
för skriket och bullret utifrån.
Kraftigast af alla dessa bilder är »Ett
socialistmöte. Köbenhavn 1881»: de vuxnes
hat och pockande på folkets rätt ställes
emot de lekande pojkarnas jublande glädje.
Hvilketdera skall segra?
När bäfvande sorlet sig lagt, då äskas det ljud;
man spörjer, om någon kan tro på lefvande Gud,
man beder hvar kvinna, som bär ett barn
under barm,
att gifva det styrka att höja till slag sin arm.
Men ute från vårgrön plan, där leken går,
de sorglösa piltarnes jubel hit än når.
Hörs framtidens röst däruti? Skall det växa en
gång
att bli öfver sällare tider en segersång?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
