Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vilhelm Ekelund. Af Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 ALBERT NILSSON
Liksom hafvet mörknar för skyarna och
natten och ljusnar för morgonen, speglar
naturen hans sorg och lycka. Tag den
lilla dikten »Då voro bokarna ljusa», en
af de första dikter, där han använder
antikt versmått:
Då voro bokarna ljusa, då var ån af
simmande hvit ranunkels öar sållad,
ljus sin krona häggen gungade här, där
gosse jag vandrat.
Tyst det regnar. Himlen hänger lagt på
glesa kronor. En hvissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas värnlös.
Hur har han icke här genom två
bilder af samma landskap, det ena i vår,
det andra i höst, fått fram
barndomsidyllen sedd i fjärran som ett förloradt paradis
och nuets fattiga grå ensamhet. Eller han
skildrar i en dikt af prerafaelitisk skönhet
den tidiga vårkvällens drömtunga vemod,
symboliseradt i Psykegestalten.
I drömmar träden stå.
Öfver de bleka stränder
det mörknar fort och skumt till afton ner.
Hur lyser skymning blå! O vår, jag ser
en Psyke skär med skygga lyfta händer
dig öfver staden stå. An mildt fördröjer
sig kring ditt hufvud dagens sken, det sista,
men i ditt bröst, som stumma böner höjer,
all nattens bittra längtans bäckar brista.
Och fler och fler gå stjärnor fram. O vår,
o Psyke späd med skygga lyfta händer,
hur blek sig stjärnan vid din hjässa tänder,
hur darrar dunklet vid ditt veka hår!
Man skulle genom diktsamlingarna
kunna följa, huru Ekelunds
naturuppfattning allt mera förinnerligas, huru den
klyfta, som vanligtvis finnes mellan oss
och naturens lif, försvinner. Naturen blir
ett med hans själ. Hans naturdyrkan
jublar i hymner, klagar med höstregnet och
blåsten, blomstren få mänsklig tunga och
tala med stjärnorna; haf och lunder, de
stora naturfenomenen bli personliga väsen.
Man läse denna hafsdityramb, som har
böljegången i sin rytm:
0 tillflykt, säkra ro!
Hur själen än har tröttnat
du ständigt dock, o haf,
1 härlighet är nytt.
Hur månget hjärta glömt
vid denna djupa syn,
hur mången själ har stillnat!
Och mänsklighetens ädle, tankens
och sångens väldige ha mättat sina själar
0 heliga, af dina brus som sjunga
i morgonbrus hos Pindarus och mörkna
med Psaltaren till väldigt aftonbrus.
1 förandligandet af naturen har Ekelund
gått längre än sina föregångare i svensk
poesi. Hans naturuppfattning bär en till
ytterlighet romantisk prägel. Den moderna
naturkänslan är af ungt datum och möter
oss i litteraturen först hos Rousseau och
Goethe. Man får emellertid ej tro, hvad
man ofta finner uttaladt, att antikens
människor skulle varit okänsliga för naturens
skönhet och att det är Rousseau som
upptäcker naturens skönhetsvärde. Redan
Odysseen är full af hafspoesi. Men den
antika och den moderna naturkänslan skilja
sig åt i väsentliga hänseenden. Grekerna
hade ingen själfständig naturbeskrifvande
diktning; den handlande människan
tilldrog sig för dem hufvudintresset och stod
i diktens medelpunkt, de försjönko ej i
lyrisk kontemplation af naturen, utan sågo
i henne endast den scen, där gudar och
människor rörde sig. Kärlek till naturen
för dess egen skull förutsätter en viss trött
reflekterad öfverkultur. Det är därför först
på alexandrinismens tid som
naturbeskrif-ningen med Theocriti idyller håller sitt
intåg i dikten, fast naturen här endast är
staffage.
Naturen sysselsatte hos de gamle
framför allt inbillningen, som omformade
företeelserna till lefvande mytiska gestalter.
Det fanns för dem intet naturfenomen,
vid hvilket ej myten var fästad med
tusentals oupplösliga associationer. I trädens
sus viskade dryaden, vid källan satt
nymfen och öste ur urnan, öfver det blå
hvalfvet körde solguden sitt lysande spann.
De gamla personifierade naturen, gåfvo allt
klara bestämda linjer; de moderna
förandliga henne, upplösa henne i känsla och
stämning.
Ekelunds diktning hämtar djupast sin
inspiration ur en stark skönhetslidelse.
Det är den centrala punkten i hans
personlighet, den punkt, hvarifrån hans
naturdyrkan och aristokratiska individualism
blott äro utstrålningar. En skönhetens
eldtillbedjare som han måste med fram
mande blick betrakta lifvets brutala kamp,
som minst af allt rör sig om
skönhetsvärden. Naturen blir för honom en räddande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
