Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Vilhelm Ekelund. Af Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552
ALBERT NILSSON
när du, guden, är i mig,
och som en blomma, som har vaknat och skall slå ut,
ljustörstande,
i längtan lyftande sig.
O, hur omvärfver du mig med svål och ren doft,
o, hur sjunger till stegen af min vandring,
om ock jag går i den bullrande heta stadens kvalm
och vimmel,
morgonblått, kyligt, glänsande —
hafvet.
Och hvilken känsla af evig hemlöshet
och svårmod fyller ej dessa rader:
Aldrig kan själens
längtan stillas,
icka jordens riken,
brusande städer
och hafvens glans
förmå att lindra
dess eviga ro.
O, hvem spelar
dessa toner,
denna svidande musik
på mitt hjärtas
strängar, spända
alltid, alltid
alltför hårdt.
Senare har Ekelund i sitt antika ideal
sökt att uppsamla dessa motsatta
stämningar i en harmonisk helhetsstämning,
som är stark nog att i sig upptaga äfven
det bittra, hårda, kvalfulla utan att brista
sönder eller förlora sin jämvikt.
Vilhelm Ekelund är på lyrikens
område äfven en af våra främsta tekniska
nyskapare. Den fria versen, som före
honom var nära nog oförsökt i vår
litteratur, har han bragt till en fulländning,
som ej torde kunna öfverträffas. Han har
här brutit nya vägar. Det är fåfängt att
tvista om den fria eller den regelbundna
versens företräde; mästaren kan med båda
nå det högsta. Men något som talar för
den fria versen är att höjdpunkten i
Goethes lyrik, den förnämsta moderna,
kanske just bildas af en grupp dikter på
fri vers: Prometheus, Gränzen der
Mensch-heit, Gesang der Geister tiber den Wassern.
Intet är oriktigare än att betrakta den fria
versen endast som ett modernt
dekadens-fenomen. Den har antika anor. Goethe
och Hölderlin upptogo den påverkade af
Pindarus. Ofta är väl den fria versen ett
tecken på anarki, men den kan äfven vara
ett uttryck för det strängaste kraf på
konstnärlig form. Så är det hos Ekelund i
hans bästa dikter.
II.
Det föreföll många, då Ekelunds »Antikt
ideal» utkom, som om han plötsligt ändrat
hela sin lifssyn. Man gaf alltför litet akt
på det innerliga sammanhang som råder
mellan hans senare diktning och den
åskådning han i »Antikt ideal» gör sig till
taleman för. En stor del af »Dithyramber i
aftonglans» ha sprungit fram ur samma
ingifvelse som »Antikt ideal». Hans
antikdyrkan har utvecklats ur hans föregående
stämnings- och idélif lika organiskt som
frukten växer fram ur blomman.
I >Antikt ideal» spänner Ekelund bågen
så hårdt att den är nära att brista. Det
är en stolt, djärf bok, full af åtrå efter
nya utsikter, fjärran horisonter. Det hvilar
en stämning öfver den som när solen går
upp öfver ett brusande haf efter en tung
åsknatt. Den lara Ekelund här förkunnar
är densamma som Nietzsches: den tappra
viljan är till sist det enda stora. Viljan
är den fasta punkt som Arkimedes sökte
och hvarifrån han trodde sig kunna rubba
världen. Ekelund anammar äfven kampen
och lidandet, ty de äro elden, som bränner
bort hos viljan allt som är slagg och ej
äkta metall.
Det problem som i »Antikt ideal» står
i förgrunden, är konstens förhållande till
lifvet. Egendomligt nog ha de som dömt
konsten strängast själf varit stora
konstnärer. Man behöfver blott erinras om
namnen Plato, Rousseau, Tolstoy, Nietzsche och
Strindberg. Deras angrepp äro emellertid
mycket olikartade. Än är det konstens
sanningsvärde som bestrides, än dess etiska
värde, än har man i konsten sett en flykt
från verkligheten. Ekelund går knappast
så radikalt tillväga som de stora
föregångarna, hans skönhetskänsla är för stark och
exklusiv för att han skulle tvifla på den
stora konstens betydelse. Det sköna har
alltid för honom varit den osvikliga
ledstjärnan i mörkret. Ekelunds angrepp
gäller romantiken, och han bekämpar den i
antikens och Nietzsches namn. Är ej den
moderna konsten och litteraturen, frågar
han, att betrakta som ett dekadensfenomen,
ett bedöfningsmedel användt för att glömma
realiteten? Den älskar mystik, fantasteri
och skymningsdrömmar och fruktar
verklighetens hårda vindar, den breder
stämningens slöja öfver tingen och vågar ej se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
