Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Montenegro. Hastigt skymtadt från en resvagn. Af Greta Berg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562 GRETA BERG
Magyar, där vi skulle öfvernatta, var
oss till mötes. Han tog vårt bagage
och bad oss följa efter. Vi voro nu på
alldeles främmande mark, där vi ej ens
förstodo befolkningens språk, och det
kändes nästan litet kusligt, då vi tre
ensamma damer, med den okände bäraren
i teten, begåfvo oss ut i kolmörkret.
Ingen människa mötte vi och intet hus
syntes, vägen gick mellan höga träd och
buskager. Efter en stund lyste plötsligt
en lykta mellan träden, och strax därpå
stodo vi på gårdsplanen framför ett stort
hvitt hus. Vi voro framme. Vårt
natthärbärge var alis ej något kontinentalt
hotel, men då våra rum och sängar voro
rena, funno vi det blott dess mer
intressant, att de voro inredda med äkta
inhemsk enkelhet. De tjocka stenväggarna
voro, liksom taket, hvitputsade, gardiner
saknades men ersattes af gröna
fönsterluckor. Två järnsängar, ett par
trästolar, ett bord utan duk, ett tvättställ och
ett skåp — allt måladt i grönt och hvitt
— utgjorde det enkla möblemanget i
det större rummet. Genom det öppna
fönstret hördes vågornas skvalp, och då
vi tittade ut, sågo vi att huset var byggdt
ända ut i vattnet — Adriatiska hafvets
vatten, där det med en djup vik, Bocche
di Cåttaro, skär in i landet. Söfda af
vågornas suckan, somnade vi snart,
förväntansfullt längtande efter morgondagen,
som skulle föra oss till Montenegro och
dess hufvudstad.
Tidigt på morgonen väcktes vi af
vår värdinna med den nyheten att
skjutsen, som vid x/2 i o-tiden skulle ha fört
oss till Castelnuovo, måste komma
redan kl. 8, emedan bröllop firades i
bygden och alla hästar voro upptagna
senare på förmiddagen. På den utsatta
tiden hämtades vi också i en
blomsterklädd vagn, förspänd med hvita,
rosenprydda hästar, och åkte genom
fikonträds- och olivelundar till Castelnuovo,
en ålderdomlig, obetydlig stad vid
hafsstranden, där vi i en liten roddbåt, förd
af två uppsluppna, mörkhyade roddare,
måste ge oss ut bland höga vågor för
att möta och äntra den väldiga
Loyd-ångare, som skulle föra oss till Cåttaro,
längst in i Bocchen af samma namn,,
hvarifrån den enda körvägen från
Dal-matien leder in i Montenegro. I den
tryckande värmen var det härligt att få
komma ut på vattnet, och vi njöto i
dubbelt mått af både svalkan och den
vackra utsikten. Bocche di Cåttaro
påminner med sina branta stränder något
om en norsk fjord, fast linjerna äro
mjukare och färgerna klarare. Ett godt
stycke upp äro sluttningarna klädda i
den saftigaste grönska, men öfver denna
vidtar det ödsligt ofruktbara grå berget,
endast här och där upplifvadt af någon
snöfläck, som majsolen ännu ej hunnit
smälta. Den bördiga kustremsan åter
har ända sedan gammalt varit tätt
befolkad, hvarom en rikedom på lämningar
från romartiden bära vittne.
Efter en timmes färd voro vi framme
i Cåttaro, en liten stad med medeltida
prägel och inbäddad i den yppigaste
grönska, i sig själf fängslande nog, men
vårt mål var »De Svarta Bergen», och
blicken gled förbi de hvita husen med
sina rosor och accasior, högt upp mot
himlen, där fjällen som en väldig,
skroflig, oåtkomlig massa nästan lodrätt reste
sig öfver det smala kustlandet.
Hisnande frågade vi: »Går vägen till Montenegro
upp öfver dessa skyhöga branter?» Man
svarade med att peka på ett smalt
zigzagband, högst upp knappt skönjbart för
ögat. Det var vägen. Där, sades det,
halfvägs uppför sluttningen, en 3,000
fot öfver hafvet, går gränsen till
Montenegro.
Hvad vi kände oss försvinnande små
bredvid dessa naturens jättar, då vi satte
oss i vagnen, hvars två magra hästar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
