Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om Leonardo da Vinci och en svensk monografi öfver honom. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
598 JOHN KRUSE
fint, huru mästaren upplöst den fasta och
stränga matematiska stommen i konstnärlig
frihet:
»De matematiska beräkningarna hafva, trots
sin grundläggande betydelse för bildintrycket, icke
fått sådana ytligt reguljära och hårdragna uttryck,
som kunde vara ägnade att schematisera det
estetiska intrycket. Tvärtom: figurernas dramatiska lif
och mångfaldiga rörelseriktningar öfverväga, så att
de flesta betraktare till en början knappast torde
ägna en tanke åt den mästerliga konstruktion,
hvarpå det hela hvilar.»
Ett kortare afsnitt behandlar
Porträttbilderna, slutande med den vid
tidpunkten för bokens utgifvande ännu i Salon
Carré hemlighetsfullt leende Mona Lisa,
som sedan gått okända öden till mötes,
därmed gifvande ännu en bekräftelse på
de vidrigheter af alla slag, som träffat så
många af mästarens verk. Hvarje
konstälskare som stått inför Mona Lisa och
grubblat öfver dess gåta kan knappast ha
undgått att frapperas öfver den starka, ur
färgsynpunkt svårsmälta kontrasten mellan
den mörkklädda damen och det fantastiska
bruna och blåa alplandskapet i
bakgrunden. Jag kan här ej neka mig nöjet att
citera författarens förträffliga skildring af
detta landskaps karaktär:
>Mona Lisa sitter på sin terrass ute i det fria.
Bakom henne utbreder sig ett landskap, fantastiskt
och otillgängligt med kala bruna höjder, mellan
hvilka vattendragen slingra sig fram, samt längst
bort klippor, som blåna likt is. Det är icke något
land som människor kunna älska och bebo: alla
former äro afkylande och frånstötande — luften
är disigt kall. Någonting liknande detta landskap
har Leonardo knappast sett i verkligheten — han
har diktat fram det såsom den nödvändiga
infattningen till den mänskliga sfinxen.»
Sedermera följa särskilda afsnitt om
framställningarna af S. Änna med
madonnan, målningen i Louvre och den tidigare
stora kartongen, som hänger i trappan till
den engelska konstakademiens Diploma
Gallery och som man aldrig glömmer, om
man en gång sett den — tyvärr är
reproduktionen af denna mästerliga kartong allt
annat än lyckad — vidare Kampen om
fanan (Anghiari-slaget), den stora
stridsmålning, som Leonardo af sina landsmän
florentinarna fick i uppdrag att utföra i
den nybyggda rådssalen i Palazzo delia
signoria men som på grund af de spratt,
som kemien spelade den ständigt med
olika tekniska förfaringssätt
experimenterande Leonardo, började smälta bort redan un-
der det mästaren höll på med densamma,
hvarför han öfvergaf detta arbete, som nu
endast existerar i form af utkast samt
Rubens’ handteckning efter hufvudpartiet.
Slutligen undersökas Leonardos
Ledakompositioner samt hans ur såväl
clairob-scurens, den fulländade modelleringens som
den egendomliga androgyna typens synpunkt
ytterst märkliga halfifigur af J’ohannes
Döparen, som lyckligtvis ännu finnes kvar i
Louvre och med sina beskuggade leende
flickögon under den hvita pannan och de
långa lockarna betraktar åskådaren på ett
sådant halft skälmaktigt gäckande, halft
gåtfullt sätt, att han absolut skulle tro det
vore en flicka som såg på honom, om ej
den mjuka, med smältande rundning gifna
flickarmen pekade upp mot ett kors —
Johannes Döparens trogna staf — och
kring midjan skymtade djurfällen.
Författaren synes mig äga rätt i sitt uttalande
om denna bild, att »den visar Leonardos
formgifning och klärobskyrmodellering
äfvensom det säregna psykologiska uttrycket
stegrade till högre potens än i något annat
verk».
Sist följer ett parti, som läsaren och
väl äfven författaren, att döma af den
anspråkslösa titel han gifvit detsamma, skulle
önskat åtskilligt utförligare. Det heter:
Antydningar om Leonardos personlighet,
karaktär och lifsåskådning och skildrar
mästarens utseende och den
utomordentliga fängslande makten af hela hans
öfverlägsna personlighet. Med stod af
Leonardos efter århundradens hvila i våra
dagar framdragna och ifrigt studerade,
nästan otroligt talrika manuskript och
ritningar tecknar författaren i några få, raska
drag hufvudkonturerna af denna väldiga
ande, begåfvad med en grandios fantasi
(märk t. ex. Leonardos antropomorfiska
uppfattning af jorden med oceanerna
liknade vid blodet, bergen vid
benbyggnaden, marken vid köttet, ebb och flod vid
andningen i jordens jättekropp!) och den
djupaste ödmjukhet inför naturens under,
hvilka han med en öfvertygad och
konsekvent empirikers aldrig tröttnande
omsorg och experimenteringslusta och med
slagrutan af sitt genis intuitiva djupblick
under hela sitt lif sträfvade att
genomtränga och förklara. Tanken nästan
svindlar inför hur långt och vidt detta
universalsnille nått af egen kraft nästan utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
