Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl Warburg 1852—1912. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6o6 FREDRIK VETTERLUND
skönas diamant. Hvilken hög kultur,
hvilket sinne för konst, hvilken tankesmidighet
och stundom tankeskärpa låg ej bakom
dem! Men studera dem som skollärare
Cronschough läste sina seminarieböcker
skulle man ju icke, och så kom helt
naturligt tiden, då denna metafysiska
vegetation, liksom all annan växtlighet, för den
gången gick emot sin höst.
När Ljunggren tolkade »systemen» för
svenskarna, gjorde han det dock kanske
mera å ämbetets vägnar än som en
uppgift, ställd af hans egen läggning och natur.
Ty denna var knappast filosofens — snarare
den saklige historikerns. Ljunggrens
själfständiga uppgift blef också att grundlägga
en litteraturhistoria, så uttömmande
dokumenterad som möjligt, hvilande alltså på
bred basis och af allmänt kulturhistoriskt
intresse. Atterbom hade tecknat en serie
varmt och snillrikt utförda litterära porträtt,
som stodo i starkaste belysning och från
hvilka strålarna sedan med aftagande styrka
fördelats ut öfver den dunklare rymd, som
var den allmänna historiska bakgrunden.
B. E. Malmström hade låtit äfven den gälla
för sig själf, men hans
universitetsföreläsningar förelågo vid hans död ingalunda i
tryckfärdigt skick och voro högst ojämna,
därjämte föga opartiska och i sak ofta
opålitliga. Den tåligt källforskande och
kritiserande, lugnt och efter förmåga
allsidigt framställande litterära historien, som
— däri olikt både de gamla »spekulativa»
och empirikern Taine — utan teorier helt
enkelt bygger på verkligheten, den
grundades hos oss af Ljunggren i arbeten som
»Svenska dramats historia» och »Svenska
vitterhetens häfder».
Gustaf Ljunggren hvilar nu, men den
fullständigare litteraturhistoriska metod, han
först idkade i större skala och som måste
komma, den fortsattes och renodlades af
de yngre. Tiden går, och bland dessa
forskare är Karl Warburg nu den äldste
och räknar den 23 november 1912 sex
fyllda decennier.
60 år — det är ju dock ingen ålder
för en Nestor. Benämningen passar också
föga den sprittande impulsive och
verk-samhetslystne vetenskapsmannen och
politikern, hvilken, som det vill synas, alltjämt
står i mannaålderns ungdomligaste kraft.
Bakom sig har han emellertid en
lefnads-dag fylld med ett lika omfattande som
olikartadt arbete. Det har varit
vetenskapligt skriftställeri, estetisk eller politisk
journalistik, praktisk politik, rent kulturella
uppgifter af än mera teoretisk, än mera
praktisk art. Det har framsprungit ur ett
intresse som gärna vände sig mot den
majestätiska afspeglingen af döda
tidehvarf och släkten i bibliotekens tysta
läsesalar — men som ingalunda trifs sämre
med människornas rörliga och högljudda
diskussion af stundens lefvande frågor ända
in på öronen. Driften att verka utåt har
hos Warburg haft ungefär samma vitalitet
som hågen att grundligt genomforska
litteraturens gamla landamären. Hos den
kunskapsrike, mångsidige, snabbt arbetande
journalist, som Warburg äfvenledes har
varit, mötas hans flerfaldiga intressen, och
det passar väl till hans bild, att han, sonen
af det praktiska, politiskt och kulturellt
intresserade Göteborg, den liberala
Handelstidningens medarbetare, som
litteraturhistoriker särskildt sysslat med frihetstiden, hvars
odling hade en utåtvänd, social och
praktisk karaktär och hvars förste heros, Dalin,
varit den svenska publicitetens egentlige
grundläggare. Ej heller är det väl idel
tillfällighet, att den svenska politiska
liberalismens renaste och största namn under
1800-talets förra hälft, Johan Gabriel Richert,
kommit under Karl Warburgs behandling.
En person af mera exklusiv läggning skulle
aldrig ha vågat sig på, förmodligen än
mindre gått i land med en dylik uppgift.
Warburg, för hvilken 1800-talets
riksdagshistoria och politiska lif varit ett kärt
studieföremål, kunde skrifva boken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
