Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Karl Warburg 1852—1912. Af Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL WARBURG
611
verka efter den bekanta thorildska
ledtråden.
Warburgs praktiskt sociala läggning,
som alltifrån hans ungdom varit lika stark
som den rena skönhetsbetagenheten inför
konst och poesi, gjorde honom principiellt
välstämd mot den lösen »problem under
debatt», som 8o-talslitteraturen ställde. Det
fullständigt barbariska missförståndet att
konsten, som är en organisk och i viss
mening suverän nybildning, icke hade annan
existensrätt än som utroperska af en eller
annan nyttighet — denna vårt svenska
80-tals blamage hade Brandes själf, som
format slagordet, ingalunda drifvit i samma
ointelligenta mening, som Strindbergs öde
på denna station af hans vandring tvungit
honom öfver i. Att äfven Warburgs
estetiska skolning hindrade honom från ett så
naivt utilitaristiskt betraktelsesätt, är
själfklart och faktiskt. Men de ansatser åt
tendensdikten, som i alla fall funnos, lågo
i luften och ansågos tillhöra tidens frisinne,
dem har G. H. T:s kritiker — så vidt jag
minnes — åtminstone icke afvisat. Den nya
litteraturens verklighetsluft i skildringen, dess
sinnliga saklighet, »realism» i formen
tilltalade Warburg som de egentligen tilltalade
alla — icke heller Wirsén var någonsin
motståndare till detta framställningssätt, om
han äfven, och med fullaste skäl, betonade,
att det ej kunde vara det enda och att det
opersonliga fotograferandet var en
tarflig-het. Hvad vidkommer den nya
litteraturens idéinnehåll, den filosofiska
naturalismen, torde K. W—gs ställning ha stått
mindre prononcerad. Han läste och tänkte
själf och frågade: hvad är sanning, och
jag gissar att olika inflytanden drogo honom
åt olika håll. Han mindes Wikner och
Uppsala, och nära honom i Göteborg gick
hans vän, jubelfestkantatens och Drömlifs
diktare, för hvilken hans kärlek och
beundran voro obegränsade. Å andra sidan
lyssnade han till de tidens röster, som
talade högst kanske nere från Köpenhamn
och genom en snillrik och fascinerande man,
med hvilken han ägde blodets frändskap
och hvars röda fana pretenderade att vara
det verkligt moderna frisinnets symbol.
Men, som redan sagdt, något bestämdt
parti i den stora sammanstötningen mellan
världsåskådningar tog kritikern K. W-g
icke. Däremot torde han så till vida ha
skänkt åtskilliga af de unga samhällskriti-
cerande författarne sitt stod, att han trodde
på deras goda vilja och gaf sitt
oförbehållsamma erkännande åt de litterära förtjänster
de kunde prestera; medan han måhända
lät dem hållas bra långt, innan han klämde
efter »oförsyntheten». Inom det etiska
var hans kritik sträfvare, och i det
invecklade problemet Tärt pour 1’art tog han gärna
hänsyn till lifsinnehållets betydelse och rätt.
Nya tider kommo sedan med nya
författare, och Handelstidningens kritiker
fortsatte att söka förstå, tolka och ge hvar
och en sitt. Den esteticerande
individualismen och »Zarathustras apa» torde ha
tilltalat honom mindre än 80-talets sociala
och altruistiska intressen. Som konstkritiker
har han på samma sätt haft förkärlek för
det enkla, rättframma, personligt betonade
naturåtergifvandet framför de senare
symbolistiska finesser, som ej rätt legat för
honom. I Sveriges, och särskildt i
Göteborgs, konstlif har han lefvat med och
spelat en roli icke blott genom sitt intresse
för konst och konstnärer och genom till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
