Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Londons klubbar. Af Hugo Vallentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
646 HUGO VALLENTIN
militärer på ett kafé nära Charing Cross,
Torypolitici på »Cocoa Tree» och Whigs
på »Smyrna» o. s. v. Naturligtvis
hindrade intet, att utomstående slogo
sig ned i dessa offentliga lokaler, och
därför hände det, att en och annan
kafévärd, som ville gynna sina stamgäster,
upplät ett särskildt rum åt dem, där de
kunde vara ostörda. Då ett dylikt
arrangemang visade sig slå väl ut i så
väl ekonomiskt som andra afseenden,
funno till sist stamgästerna på ett och
annat ställe det fördelaktigt att själfva
öfvertaga hela lokalen, engagera värden
som »manager» och utestänga alla
främmande. Detta var upphofvet till den
moderna Londonklubben, om det också
redan på Shakespeares tid existerade en
verklig klubb, nämligen den af Sir Walter
Raleigh bildade »The Mermaid»
(Sjöjungfrun).
Men klubbarna, som de uppstodo
på sjuttonhundratalet och i
adertonhundratalets början, voro både i yttre
och inre afseende ganska olika de flesta
institutioner, som i dag gå under detta
namn. Äfven den vildaste fantasi skulle
då icke kunnat drömma om den
bekvämlighet och den lyx, som för en
jämförelsevis ringa penning bjudes det
tjugonde århundradets klubbledamot.
Hela lifvet inom klubbarna har också
förändrats. Det begränsade antalet
ledamöter gjorde att alla kände hvarandra,
och saknaden af de flesta af de
tidsödande förströelser, som nu stå till buds,
gjorde att »klubbmännen» i den gamla
goda tiden tillbringade större delen af sin
dag och natt inom sin klubbs fyra väggar.
Trots det att de bekvämligheter, som
då stodo till buds, icke i något
afseende kunde jämföras med hvad man nu
bjuder på i Pall Malls, St. James’s och
Piccadillys palatser, är tiden i våra
jäktande dagar alltför knapp för att
flertalet klubbledamöter numera skulle kunna
följa sina förfäders föredömen och lefva
i och med sin klubb. Nu »tittar man
in» på en liten stund på vägen mellan
arbetet och hemmet, och det händer
att många endast med långa mellanrum få
tillfälle att besöka alla de klubbar, i hvars
ledamotsförteckning de stå upptagna.
En annan förändring, som ägt rum.
i klubblifvet, är det höga spelets
försvinnande. Naturligtvis spelas det ännu
ofantligt mycket och förhållandevis
ganska högt i många Londonklubbar,
men sådant spel som på Fox’ tid, då
verkliga förmögenheter omsattes natt efter
natt på »Brooks’s», »White’s» och de
andra klubbarna, då man spelade
tärning eller farao om häpnadsväckande
summor, tolereras icke nu. Bridgen kan
ju visserligen, om poängen är ordentligt
tilltagen, ganska behändigt lätta på en
eller annan börs eller cheque-bok, men
man slår icke tärning om 10,000 pund
i kastet nutillsdags.
De flesta klubbar äro mycket noga
om, att de icke på något sätt skola få
namn om sig af spelklubbar i sämre
bemärkelse, och därför är tillträde till
spelrummen i de flesta fall förbjudet för
gäster. Där detta är tillåtet, är det
emellertid alltid omgärdadt med många
försiktighetsmått, som försvåra detsamma.
Somliga klubbar ha också en
»poänglimit», utöfver hvilken icke någon tillåtes
att gå. Högt spel bedrifves antagligen
i London ännu den dag som är, men i
så fall sker det privat och icke inom
klubbarna.
Den moderna Londonklubben har
emellertid tillräckligt med dragningskraft
kvar sedan storspelet försvunnit, för att
litet hvar skall trifvas där, och det
kanske kan vara skäl att kasta en blick in
i en och annan af dem och se, hur
lifvet där gestaltar sig.
Att göra någon absolut korrekt
indelning af klubbarna i särskilda kategorier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
