Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - M. och M:me De Staël. Af Johannes Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
JOHANNES WICKMAN
icke förgäfves en belefvad baron med
fruntimmerstycke. Stael kom till
Seinestaden i den sekellånga bacchanalens
elfte timme, då ancien regimes
fördärfvade och förtjusande damer och herrar
togo en sista cancan innan de spolades
bort af revolutionens blodvåg. Den unge
svensken kom med i de högsta
kretsarna och gjorde utomordentlig lycka, tack
vare sin egendomliga, tveeggade talang
att på samma, gång bli unga skönheters
chevalier och åldrade och utbrunna
societetsdamers knähund. Han blef så
het i hufvudet af detta vilda nöjesrus
att han glömde farmarnas frihetskamp på
andra sidan Atlanten — han ville icke
lämna Paris. Med den borne
lyckoriddarens obesvärade Mon Dieu, pourquoipas?
beslöt Stael att bli Sveriges ambassadör ;
i den franska hufvudstaden, och för att
skaffa det ekonomiska underlaget för
denna glänsande position började han
se sig om efter en lämplig svärfar. Vi
kunna icke här redogöra för den
kjortelintrig, hvarigenom Stael lyckades vinna
Frankrikes rikaste arftagerska och
Sveriges dåvarande främsta ministerpost.
Några ord må vara nog för att ge en
föreställning om det sätt hvarpå hans
äktenskap med mademoiselle Necker ingicks.
Man måste göra Stael den rättvisan,
att han hade ett finare väderkorn än
någon annan af spekulanterna på den
franska äktenskapsbörsen. Han förstod,
att då finansminister Necker skulle gifta
bort sin dotter, gällde det att finna en
måg som var protestant liksom han själf
och hans familj, och som därtill
innehade en framstående samhällsställning i
Paris — ty den Neckerska familjen var
en oupplöslig enhet af kärlek och
ömsesidig förgudning, så att hvarje tanke på
att dottern en gång skulle lämna sina
föräldrar var utesluten. Necker hade
alltså endast att välja bland medlemmarna
af de protestantiska beskickningarna i
Paris. Bland dem var Stael icke precis
det mest lysande partiet. Men genom
sitt insinuanta väsen hade han vunnit
mycket mäktiga beskyddarinnor inom
den högsta societeten; att få dessa
intriganta och sysslolösa damer intressade
för ett sensationellt giftermål var
naturligtvis en enkel sak. Då emellertid
Necker fordrade, att hans måg skulle ha
en fast och hedersam anställning i Paris,
och då han fann att de förmåner som
Stael kunde lägga i vågskålen — ett
behagligt yttre, ett trefligt sätt och
svärdsordens riddartecken — icke uppvägde
ambassadörsposten, blef den närmaste
uppgiften för Stael och hans allierade
att förmå Gustaf III att utnämna Neckers
svärson in spe till Creutz’ efterträdare.
Härom öppnades nu en mångårig
kampanj. Till en början skulle dessa
förhandlingar hållas strängt hemliga, och
Stael var också mycket försiktig och
gick i strumplästen, för att icke väcka
sina intet ondt anande konkurrenter.
Men ganska snart blef saken känd, och
Tout-Paris gick och undrade hur det
ändtligen skulle gå för »lille Stael».
Konungen gjorde nämligen svårigheter,
då han redan lofvat ambassaden åt en
annan och för öfrigt hade starka tvifvel
på Staéls förmåga att sköta ämbetet.
Det såg betänkligt ut, och i sin nöd
bön-föll Stael hos konungen. »Min ställning
är förfärlig, intet kan rädda mig från
fördärfvet, om Ers Majestät icke behagar
ändra det beslut, som beseglar min olycka.
Om det icke återtages, blir mig intet
annat öfrigt än att försvinna i någon
undangömd vrå, där E. M. icke hör min
bön och klagan.»
Men icke heller detta bettleri
öfvervann Gustafs betänkligheter, och hela
saken skulle förfallit om icke — och
detta är det skandalösa momentet i denna
affär — det faktiskt blifvit ett riksintresse
att rangera Staéls skulder med Neckers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
