Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - M. och M:me De Staël. Af Johannes Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404
JOHANNES WICKMAN
Wulf Grip. Genom äktenskapet med
mademoiselle Necker afsåg han att vinna
fast anställning vid en scen, där han
dittills endast gifvit en gästroll, hvilken när
som helst kunde sluta med afslöjande,
ruin, skandal. Att han verkligen
lyckades berodde på Neckers bestämda fordran
att han skulle vara ambassadör för att
få äkta hans dotter. Gustaf III erbjöd
sig förgäfves att snygga upp Stael med
en nordstjärna, en ministerbefattning o. s.
v. — Necker var obeveklig, och
slutligen måste, som sagdt, den svenske
konungen ge efter. Man får icke förbise
detta, att sedan Necker välsignat sin
dotter vid hennes afsked från
föräldrahemmet, öfverlämnar han åt den
väntande maken nyckeln till det svenska
ambassadhotellet.
Deras äktenskap ingicks i januari 1786.
Blef det lyckligt? Blef det olyckligt?
Det blef hvarken det ena eller det andra.
Äktenskapet saknade ju vid denna tid
hvarje gnista af lifsinnehåll. De båda
makarnes intressen möttes aldrig, och om
de någon gång råkade ut för malheuren
att tillbringa en stund på tu man hand,
erforo de en känsla af öfverraskning, som
omedelbart utlöstes i en gäspning. Ett
giftermål var en ren aftär, och madame
de Staéls bildar intet undantag från
denna regel. Mannen fordrade
egentligen af sin hustru endast att hon skulle
vara en charmant värdinna och välja
sina alkovhabituéer med urskiljning. I
detta afseende fyllde madame de Stael
de allra längst gående kraf. Hennes
salong var den förnämsta i Paris, och
hennes kortege af älskare — Narbonne,
Talleyrand, Constant, Montmorency ete.
— var en, äfven kvalitativt, imponerande
samling. Enligt den tidens sätt att se
hade Stael snarast anledning att vara
stolt öfver en sådan hustru — ja, det
låter öfverraskande för våra öron, men
uppfattningen var sådan.
Det är också helt naturligt att man
i biografierna öfver madame de Stael
ägnar mycket liten uppmärksamhet åt
hennes äktenskap. Jag skall längre fram
nämna några ord om dess betydelse
för madame de Stael. Men icke heller
Stael såg sina förväntningar uppfyllas.
Det blef hans olycka att hans maka icke
behagade acceptera den traditionella
arbetsfördelningen mellan könen — detta
är den irrationella faktorn i hans
omsorgsfullt utförda giftermålskalkyl. Hvem
kunde väl ana, att Germaine Necker,
som ännu satt på en pall vid sin mors
fötter, då Stael första gången gjorde ett
öfverslag af de chanser han hade att
vinna hennes hemgift — hvem kunde
ana, att denna flickunge hade ett
temperament som en orkan och ett hufvud,
som gjorde henne till »sin tids lysande
intellektuella samvete». En sådan kvinna
födes det icke en på hvarje sekel. Stael
kunde med skäl brumma öfver en
infernalisk otur.
Härtill kom en händelse, för hvilken
icke en gång Neckers omtänksamhet
kunnat brandförsäkra det unga parets
lycka — den franska revolutionen.
Madame de Stael kastade sig midt in i
denna korseld mellan olika partier. För
henne var det en kamp i hänförd
frihetskärlek; hennes hat till förtrycket
stegrade sig lika vildt, vare sig öfvergreppen
utgingo från den absolutistiska
perukstockpolitiken eller från pöbelns
guillo-tineregemente. Inför hotet från det
monarkiska Europa gällde det också
Frankrikes välfärd — madame de Stael var
patriot trots sin kulturkosmopolitism —
och slutligen var detta för henne en strid
om faderns politiska lifsuppgift. Att
under sådana förhållanden lyssna till
Gustaf III:s uppmaning att lämna Paris
och med sin man flytta öfver till Sverige,
om ambassaden skulle indragas, hade för
henne varit att rycka upp sitt hjärta med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
