- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugutredje årgången. 1914 /
15

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vittra storhetsminnen. Kvinnliga minnesbilder från Geijers och Tegnérs tid. Af Erik Hedén. I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VITTRA STORHETSMINNEN

15

sräskild högtidlighet med tal, och att
förtjusningen ej alls var enbart officiell,
därom vittnar Geijers af Atterbom
omtalade löfte att supa sig full i händelse
en arftagare till tronen föddes — låt
vara att löftet kanske ej var fullt så
påkostande, som en beundrande eftervärld
torde föreställa sig. Äfven senare, på
1840-talet, när Oscar I:s söner vistades
i Uppsala, var både den offentliga
hyllningen och förtjusningen inom
umgängeskretsen stor och entusiastisk. Man
ser, hur sederna därvidlag förändrat sig,
vid en jämförelse med den nuvarande
kronprinsens Uppsalatid, och jämförelsen
blir särskildt slående därigenom att
hyllningens relativa sparsamhet i det senare
fallet ingalunda härrörde af någon
prinsens bristande omtyckthet.

Man må dock icke tro, att
universitetet ens under den starkaste hänförelsens
tid gjorde sig skyldigt till kryperi.
T. o. m. den kungasvärmande Atterbom,
som i sitt tal vid arfprinsens (sedan Karl
XV:s) födelse utlägger den
äktromanti-ska läran om kungadömets gudomliga
upphof, talar dock ej blott om
undersåtarne som frie män och om vise
råd-gifvares röst, hvartill kungen bör lyssna
liksom till samvetets, utan äfven om
konungens förpliktelse till folket, ja
folkrepresentationen. Malla berättar ock, hur
Geijer 1825 harmades öfver en tysk
furstes parkbyggnader, därför att han med
lapprisaker betungade sina undersåtar.
A andra sidan var Geijer konungsk
äfven efter affallet. Men när Oscar I till
honom framförde danske kungens
skuggrädda förbud mot studentfärden till
Köpenhamn 1844 och bad honom afstyra
den utan att nämna skälet, då
vrenska-des ej blott studenterna, äfven Geijer
var djupt harmsen och fann sig af
kungen lämnad i sticket; när han som
plåster fick nordstjärneordens
kommendörsband, utbröt han i vrede.

Malla Silfverstolpe älskade sin
Upp-sala-omgifning lika varmt, som hon mer
och mer kände sig främmande i den
adliga krets, där hon uppväxt. Man
undrar ej därpå. En krets sammansatt af
landets främsta bildningsrepresentanter
kunde med rätta känna sin
öfverlägsenhet äfven mot grefvar, så att när Malla
läste upp sina systersöners, de unga
herrarne Wrangels bref däri, förstår man,
att dessa ej funnos särdeles
innehållsrika. Atterbom fann Malla ha gjort ett
synnerligen misslyckadt äktenskap, och
David Silfverstolpe gengäldade å sin sida
hjärtligt antipatin. Samma adliga smak
skymtar, när Malla läste Hans Järtas
Odalmannen för sin halfsyster Henriette
Montgomery, hvilken uttryckte sin
beundran öfver det sköna språket och
somnade så godt. Öfverhufvud måste ju
adelskretsen anse Malla som en affälling.
Visserligen höll den ej fullt så hårdt på
börden som Mallas husjungfru Stina, en
äkta trotjänarinna i gammal stil, som
förtryckte sin matmor, utan att dock
denna vågade hysa en tanke på att göra
sig af med henne. Hon var högst
upprörd öfver att Mallas systerdotter, en
fröken Wrangel, gifte sig med en doktor
Lindström, något hvaremot föräldrarna
ej synas hyst motvilja. Men naturligtvis
fann släkten Mallas skaldeborgerliga smak
högst påfallande. Att hon tyckte om
Atterbom som skald, måste de förklara
ur en otillåten böjelse. Sedan dömde de
hårdt hennes kärlek till Kernell och till
Lindblad, sårade henne alltså på hennes
mest sårbara punkter. De ogillade
äfven, att hon icke med sin måttliga rikedom
endast hjälpte dem utan äfven fattiga
vetenskapsmän och skalder. Det ligger
kort sagdt ett drag af småaktighet öfver
hela den adliga släktens tänkesätt.

Men likväl — det är alldeles
uppenbart, att i politiskt afseende adelsmännen
voro mer upplysta än snillena. Malla

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0031.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free