Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Vittra storhetsminnen. Kvinnliga minnesbilder från Geijers och Tegnérs tid. Af Erik Hedén. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VITTRA STORHETSMINNEN 33
OPERAPLATSEN I BERLIN FÖR HUNDRA ÅR SEDAN.
att känna riktig sympati för Tyskland.
Hennes tyska resejournal liksom Livijns
bref visa fastmer att de svenskar — utom
de som kommo i nära beröring med de
största ledande snillena — hvilka reste ut
till det stora kulturlandet i uppriktigt
syfte att beundra, ej sällan kände sig
rent ofrivilligt tillbakastötta. Hon säger
ju en del vackra ord om folket men har
uppenbart lättare att finna motsatta
omdömen. Hon finner tyskorna föga
intagande i vare sig utseende, dräkt eller
sätt, hon påpekar hur mycket de tala.
Hon skämtar vänligt med hofrådet
Nä-gele, som alltid kallade henne (hon var
då 43 år) »Liebes Kind» eller »Mein
Engel», hon förklarar att några artiga
vägvisande ämbetsmäns komplimanger
endast öfvertygade henne, att dessa goda
herrars enfaldiga utseende ej bedroge.
Hon beundrar ju sina Berlinvänners
snillrikhet, hon medger, att deras
konstsinne och kunskap står högre än
svenskarnes, samt att samtalet där rör sig i
en vidsträcktare, mindre hvardaglig sfär
än därhemma. Men hon anmärker ock,
Ord och Bild, 2j:e årg.
att snillena genom förbildning raffinerat
bort de enkla begreppen och allt barn
domssinne i fråga om seder, känslor och
ideal. Hon finner deras intellektuella lif
prägladt af en hjärtlös nyfikenhet, en
ifver efter allt som roar. Hon är ej heller
nöjd med Berlins äktenskapsmoral.
Amalia von Helvig var ju hennes
synnerligen dyra vän, men äfven i fråga
om henne måste hon ofta anstränga sig
för att tala vänligt. Ofta börjar hon
berömma henne för att dock till sist sluta
i klander, eller hon börjar klandra henne
men ångrar sig. Ingen kvinna var dock
i den manliga Uppsala-kretsen så
beundrad som Amalia. Atterbom har ägnat
henne en diktcykel, och hennes syster
Louise von Imhoff var den första kvinna för
hvilken han trodde sig kunna känna kärlek,
ehuru Malla tydligen med rätta ansåg
honom för själfupptagen därtill. Geijer åter
hyste för Amalia en känsla, som
uppenbart öfverskred t. o. m. den varmaste
vänskaps gräns. Malla som kvinna kunde
helt naturligt ej dela herrarnes stora
förtjusning; äfven under Berlinbesöket 1825,
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
