Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den starkare. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STARKARE
Af JANE GERNANDT-CLAINE
TT JAG, Marie-Antoinette
Kurtseli—Netta som min bror
Lasse och alla hans
artistkamrater kallade mig — var skapad
för något annat än lek var det väl ingen
som trodde, innan jag fyllt tjugo år.
Knappt då en gång, ty min födelsedag
inföll midt i augusti, och den tiden
inbillade jag mig, att lifvet var en
uppfinning, som gjorts enkom för min
räkning. Jag var ju Lasses syster, en högst
märklig person, och Lasse var den mest
betydande bland yngre svenska målare.
Vi kände dem allihopa och träffade
mycket folk, idel unga framtidssnillen, i
rundt tal ett om dagen. Den ene var
mer begåfvad än den andre, och
»begåfvad» var det stora ordet. Har jag
bara begåfning, tänkte jag, må jag gärna
ha slitit sulorna ur mina skor och nappa
efter min grannes näsduk, om jag får
lust att snyta mig. Jag hade ju fått en
släng af slefven jag också. Så där i
största allmänhet och utan att luta
hvarken åt det ena eller andra hållet.
Särskildt tror jag, att alla snillena voro mig
tacksamma, att jag hvarken sysslade med
pensel eller penna. Jag inskränkte mig
till att visa frisinthet, en frisinthet som
kunnat sopa rent jordklotet, så litet
räknade jag med allt som fanns eller
funnits till före mig. Jag rådde om
universum, tyckte jag, och höll evigheten
sluten i min högra hand, när jag tänkte
på de år, som skulle komma.
Ack ja, det var ljufliga tider. Lasse
var stolt öfver mig, just för den skull
att jag inte gjorde något särskildt, utan
var kvinna bara — ung flicka helt
enkelt och så där förunderligt färsk och
ny i tillvaron. Jag kunde säga hvad som
helst, de allra dummaste saker; bara det
var jag, stod det ett sken kring allting.
Netta säger det och Netta säger detta, hette
det, och allt hvad Netta tyckte och tänkte
var idealiskt. Se, det var mitt område.
Någon skönhet var jag ju inte alls, bara
lifsberusad, och nog var det ruset äkta
åtminstone.
Att jag gjorde intryck förvånade
ingen, allraminst mig själf, och i
allmänhet tyckte folk att jag var rolig, men
Ruda, den långe halfförläste Sigvard
Ruda betraktade mig som ett under, ett
utslag af en annan och lyckligare
mänsklighet än den man eljest ser omkring
sig. Man skulle kunna tro, att jag
invigde en ny aera på vårt gamla klot.
Han föll på knä andra eller tredje gången
vi träffades och tiggde och bad att jag
skulle lära honom lifskonst.
Själf var han inte precis munter, och
jag såg en smula ned på honom, så fin
konstkännare han redan visade sig vara.
Det hettes, att den stackaren var
förlofvad eller så godt som sedan många
år tillbaka, och den så kallade fästmön
sades ha hjälpt honom med pengar till
studierna. Det var något rysligt, tyckte vi.
Något som gjorde hela karlen så
omanlig, påstod Lasse, i synnerhet som
Sigvard Ruda skulle varit den dygdigaste
ungdom, som låg vid universitetet.
Dygderna hade inte hög kurs i vår krets.
Lasses kamrater försummade aldrig ett
tillfälle att anfalla dem och fastslogc
allesammans, att högre grader af
fullkomlighet göra människor hjärnsvaga, i
synnerhet när de yttra sig som trohet
mot föremålet för något så ogripbart som
vår känsla. Beständighet hade fått något
så komiskt öfver sig, att man drog sig
m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
