Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den starkare. Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3°
JANE GERNANDT-CLAINE
eller min själ, och mörkret är omkring
mig, men det är ett lefvande, aldrig
hvilande mörker, där stjärnorna brinna, och
i det stoftgrand, som är jag, lyser en
gnista ifrån allmedvetandet, från Gud.
Jag har hållit oändligt af dig, mer än
du eller någon människa vet. Jag var
icke skapad att binda en ung mans lif
vid mitt, men ger dig ändå aldrig helt
fri. Mina tankar äro dig nära, mycket
mera nära än du anar. I lifvet var jag
er vän, din och Lavinias. I själfva
döden går mitt väsen till dig. Och du
skall aldrig glömma mig.
Gisela Gyllenlode.»
»Sigvard», bad jag, när jag slutat
läsa, »låt mig få ta det papperet och
lägga det under min hufvudgärd i natt.
Sedan ska du få det tillbaka. . . För då
är jag en annan. Jag vill ha det hos
mig i kväll.»
Det var hvad jag kände. Jag ville
bli bättre. Rummet var så skumt, att vi
knappt kunde se hvarandra, men jag
kysste hans läppar, de kloka läpparna,
så fulla af sorgsenhet nu. Jag hade en
bittert ljuf, både själslig och rent
kroppslig förnimmelse af att kyssa sorgen, hans
sorg öfver mig och öfver sig själf. Ty
han blygdes öfver oss båda och stod
där med hufvudet halft vändt ifrån mig.
I den stunden var han mig mycket kär,
och han älskade mig så som man älskar
ett bortskämdt barn, en vacker förrädisk
blomma, hvars beska kronblad man ville
äta som man äter en frukt.
Att han icke gjorde något försök
att följa mig den kvällen, var jag honom
tacksam för. Jag minns knappt, om jag
sade godnatt åt Lavinia. Jag gick bara
hem med hela min varelse fylld af vårt
afsked, full af kyssar, sötma och
bitterhet. Vi älska hvarandra, tänkte jag, och
hvilken melodi blir icke kärleken
emellan oss, halft andelig, halft någonting
helt annat. Lite af Gisela och lite af
Netta. Måtte han nu bara inte fatta
något slags agg till mig. ..
Det var en så vacker blå kväll, och
jag visste också, att min sömn skulle bli
vacker. Jag ville sofva med kinden tätt
intill brefvet, bildlikt taladt åtminstone.
Jag hade det i min hand och gick så
sakta som om jag gått emellan rosor,
fast jag vandrade på den otäcka
stenläggningen. Ett litet stycke från vårt
hus hade de börjat rifva upp gångbanan,
och just som jag satte foten mellan två
kullerstenar, lyfte jag upp hufvudet och
fick se en ensam dam komma fram emot
mig — en lång smal gestalt i hvit
klänning och med ett violett band i det
blonda håret. Det var ett
ögonblicksverk. I nästa sekund sträckte jag fram
handen till en vädjan eller en bön om
försköning, men jag stod ändå och
stirrade på pärlemorskiftningarna vid hennes
tinningar, tills synen försvann.
Synen. .. Jag hade sett Gisela
Gyl-lenlode, och hon hade slätat ut gränserna
mellan lif och död djupt nere i
förnimmelserna. 1 den stunden visste jag, att
hon icke längre hörde till de lefvandes
antal, men hur kom jag förbi fläcken,
där hon visat sig, uppför trappstegen, in
igenom dörren och hem? Hur kunde
jag andas, somna, lefva? Dagen därpå
visste människorna omkring mig, att
Sigvard och Lavinia fått ett telegram om
dödsfallet, och väl återsåg jag dem,
både honom och henne, väl talade vi
vid hvarandra, men som hemsökta
varelser tala. Han fick sitt bref och de
gåfvor han gifvit mig. Jag var rädd
både för honom och den döda. Jag var
rädd för mig själf, icke passade jag där.
Hon hade varit den starkare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
