- Project Runeberg -  Ord och Bild / Tjugutredje årgången. 1914 /
40

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Klas Fåhræus’ bostad på Lidingön. Af Nils Hammarstrand

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

56

NILS HAMMARSTRAND

stil, skarpa motsättningar och nästan
brutala koloristiska prakt. Hur förträffligt
de verka på denna vägg skall modernisten
icke undgå att märka. Instinktivt eller
medvetet har deras ägare anbragt dem
här, där de höra hemma.

De äro valda ur ett mycket rikt
förråd, och detta förklarar en annan sak,
som är en egendomlighet för denna rikt
utrustade byggnad: den nästan
fullständiga frånvaron af egentligt arkitektoniskt
måleri, vare sig mosaik, kalkmålning eller
fresk, ornamentala eller figurala
framställningar på murytan. Som en ersättning
för egentlig murmålning kan man dock
betrakta den beklädnad af holländskt kakel,
som smyckar frukostrummet. Detta rum
är ett annex till matsalen, helt öppet mot
denna, ett mindre sidorum beläget österut,
sä att morgonsolen lyser in i det. Den
lyser starkt just här, ty hela rummet har
en ljus, glad prägel. Väggar och tak,
det sista hvälfdt, äro helt hvita. Kaklet
med landskap, spetsigt aftäcktahus, skepp,
väderkvarnar, figurer och genrescener,
blåa på hvit grund, bildar en hög sockel.
I den breda fönsterbänken prunka
blommor på flera afsatser. Den hvita, vackra
rokokomöbeln, enkelt förnäm, fulländar
och rundar af intrycket.

Men denna möbel är icke en
integrerande del af rummets arkitektoniska
karaktäristik i samma grad och mening som
mobiliaret i matsalen. Ty detta — stolar
och bord, belysningskroppar och skåp —
har arkitekten själf ritat. Dess art och
karaktär, typisk för dess upphofsman,
framgår kanske tillräckligt tydligt af
bilden. Man ser, att dessa möbler äro klokt
och klart byggda, kraftiga don med en
något ansvarsfylld uppsyn, men också med
en formens spänstighet, som åtminstone
tangerar det eleganta. Och utprägladt
elegant är belysningsarmaturen. Genom
finpolerade, hvita marmorkupor bryter
ljuset fram dämpadt, det mesta åter-

kastas af det hvitputsade taket. Stativet
af en silfveroxiderad metall, smäckert och
lätt och likväl pålitligt, har en vackert
modellerad gropornering. En ornering
af närbesläktad art pryder det massiva
bordets sarger och ben, de väggfasta
skåpens speglar och kantlister. Denna
ornamentik med sin sträfvan att förtaga
möblerna något af deras skarpkantighet
är mycket intressant ur formens synpunkt.
Den är förmedlande mjuk men gör intet
intrång på möbelns fasthet och
konstruktiva klarhet.

Innan vi lämna detta rum, hejda vi
oss ett ögonblick inför dörren, tillfälligtvis
stängd. Dörrytan upptager ett par
kvadratmeters vidd — den har sina
kroppsliga dimensioner, liksom en människa.
Men den har äfven sin själ och sitt ansikte.
Man läser fram uttrycket af kraft och
slutenhet, af något som stänger och
af-gränsar hellre än det öppnar och förenar,
af något både smidigt och starkt, men
icke utvärtes öfverförfinadt och
kavaljermässigt. Den kommer oss att tänka på
en borg och riddare, men riddare som
hellre slåss eller stumt bida än kurtisera
damerna. Vi öppna dörren, gå öfver
hallen och beträda bostadens salong för
att erfara icke en missräkning men en
bekräftelse. Wefetman hör icke till de
kurtiserande riddarna och
salongshjältarna. Åtminstone har han icke lefvat med
i någon inkarnation på ancien régime’s
eller empirens tider. Han har säkert aldrig
trippat omkring i krås, knäbyxor,
silkesstrumpor, högklackade skor, pudrad peruk
och alla den manliga dräktens öfriga
accessoarer i salongens och courtoisiens
särskilda tidehvarf. Men det är bäst att
inte bli alltför personligt närgången utan
med ens förklara, att han icke lyckats
skapa en tillfredsställande »salon».

Han förstår och utvecklar den
spänstiga formens elegans — det ha vi sett
i matsalen — men detta öfverförfinadt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:54:12 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1914/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free