Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA ROMANER OCH NOVELLER
Af OLOF RABENIUS
I.
Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken.
Stockholm, A. Bonnier.
K. G. Ossian-Nilsson: Ödets man. Stockholm,
A. Bonnier.
— Lille Benjamin. Stockholm, A. Bonnier.
Ludvig Nordström: Ankarsparre. Stockholm,
A. Bonnier.
Marika Stjernstedt: Daniela Hen. Stockholm,
A. Bonnier.
— Alma Wittfogels rykte. Stockholm, A. Bonnier.
ALMAR SÖDERBERGS diktning
Kfl—I ujj tjänar förträffligt till belysning af
■(I 1 J] frågan om konstens förhållande
tin lifvet. Just därför att hans
böcker äro så rena och mogna konstverk
och så klart och åskådligt spegla den
lifssyn, hvarur de framgått, exponera de
typiskt det angifna problemet. Den, som
läser exempelvis Den allvarsamma leken,
fàr en mindre vanlig artistisk njutning,
han följer den sofrade och tuktade
framställningen af en verklighet, han själf med
själ och sinnen erfarit, och han lefver med
i den poetiska stämning, som diktaren
bredt däröfver, han fängslas af finheten i
hans iakttagelse och stil, af sanningen i
hans känsla, och han mottar på så sätt
den personlighets- och lifssuggestion, som
konsten med sina särskilda medel utlöser.
Men alla dessa egenskaper, hur mycket de
än tilltala den odlade estetiska smaken,
räcka icke till för att öfverskyla en inre
brist, hvaraf verket lider. Det är mot
skaldens lifsåskådning, sådan han inlagt
den i bokens gestalter, som starka
betänkligheter resa sig. Är då icke
världsåskådningens art något för konsten fullkomligt
likgiltigt? Som man märker är det här
spörsmålet om konstens förhållande till
lifvet inställer sig. Diktens väsen och
uppgift är visserligen att åskådligt gestalta
karaktärer och framställa tankar i bildform,
och det är alltså närmast af själfva
skildringens kraft och lif som dess värde beror,
ämne och innehåll må vara hvilka som
helst. Likafullt är det säkert, att det är
efter beskaffenheten hos dessa senare som
skiljelinjen mellan stor och liten konst går.
Inom själsskildringen ligger sålunda vikt
uppå, hvilka sidor af det mänskliga sora
utformas. Högre blir den dikt, som
griper de högre sidorna, lägre den som griper
de lägre. Nu frågas: hvad är här högre och
lägre, finnas i hvarje fall icke i verkligheten
bägge i brokig blandning? Jo väl, men äfven
om man söker realistiskt återge denna
blandning, kan betoningen och fördelningen
ske på olika sätt, och konsten fordrar här
sanning. Men, skall man kanske invända,
om dikten skildrar enskilda personer, må
det väl vara författaren förbehållet att låta
de skilda typer och individer, som lifvet
bjuder honom, figurera i hans verk, och
otvifvelaktigt möter han där sådana af alla
möjliga psykologiska och etiska arter.
Invändningen har en viss giltighet, utom i de
fall — och de äro de flesta — där
författaren tar personlig ställning till sina
gestalter och i dem förkroppsligar sin egen
lifsåskådning. När så sker,
förallmänne-ligas personerna, och verket får en idé,
hvarmed frågan om diktens sanning
erhåller en fördjupad innebörd. Här framträder
den brygga, som förenar konst och filosofi.
Med denna kanske alltför vidlyftiga ingress
har jag velat framhålla, att lifsåskådning
och allmän människouppfattning äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
