Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
OLOF RABENIUS
svinner bruten af sorg från skådeplatsen.
Det är sålunda händelser nog, som kedja
sig till hvarandra, och dock står skildringen
i inre mening stilla. Det kanske
egentligen beror på att dessa människor sakna
vilja, som bryter sig mot vilja, det är ingen
rörelse framåt, ingen lifsförnyande
erfarenhet i deras lif, sluten är kretsen hvari
deras tankar och begär röra sig, färdiga
karaktärerna, och om det också går vågor
och strömmar i deras känsla, brister
därmed icke fördämningen, som håller den i
instängd ljumhet inom en trång och liten
krets. Människoskildringen kan under
sådana omständigheter icke bli så
märkvärdig. Stjernbloms nervösa sensibilitet är
visserligen tecknad med många
karaktäristiska drag, men den enformiga passiviteten
i hans väsen gör honom dock till en
ganska matt och obetydlig figur. Och
hvad Lydia beträffar, är hon endast en
obestämdt förförisk sirén, en skön sfinx
utan gåta (för att tala med Nietzsche), hvars
hemlighet hennes älskare öfvernog få
erfara. Denna poetiska driftvarelses
föränderlighet och trolöshet är vindens, som
blåser hvart den vill — hvart den icke
vill. Men nog har diktaren med utmärkta
artistiska smådrag kunnat illudera oss med
hennes gestalt. Hvilken färg får ej hennes
bild af den enda lilla beteckningen af
hennes anlete: en blekhet, som lyste, och
hur väl är ej verkan af hennes trolöshet
återgifven, då det heter att hon närmast
efter tycktes hennes älskare så liten. I
sådana iakttagelser röjer sig Hjalmar
Söderbergs fina blick.
I berättelsen äro inströdda reflexioner
i skilda frågor, och äfven om man ej kan
undgå att finna, att författaren ibland löser
dem med litet för tvärsnabb och billig
spiritualitet, gläder man sig mången gång
åt hans respektlöst kvicka esprit och
fyndiga raljeri. Det förekommer dråpliga
vändningar af städad galghumor och
till-knäppt, blid ironi. Och äfven om tanken
icke alltid är så vis, har han dock en
oförytterlig förmåga att på ett roande sätt
teckna den. Hvart skildringen än bär,
bibehåller hans prosa sitt genomkultiverade
behag. Hvar finner man i svensk
diktning en stil, som har en så lätt säkerhet
och en så fin fasthet?
Någon stor konstnärlig uppenbarelse är
icke Hjalmar Söderbergs diktning; därtill
är dess tankehalt dock för tunn, dess
synvidd för begränsad. Så nihilistisk andan
förefaller i hans verk, det är dock
genom-trängdt af en själ, och en själ, som häfdar
sitt bestånd midt i den gungning, hvari
han själf försatt alla värden. Som
tids-och miljöskildring skall troligtvis »Den
allvarsamma leken» länge stå som ett för de
sista årtiondena högst karaktäristiskt verk.
Dess lifssyn är nämligen icke blott
författarens utan tillhör säkert en stor del af
den krets, i hvilken skildringen rör sig,
Stockholmspublicisternas. Så har boken i
sin enhetliga form en tvåfaldig fysionomi:
först diktarens egen utpräglade, och kring
denna tecknar sig sedan i mera obestämda
drag tidens.
Ödets man är K. G. Ossian-Nilsson
själf och den bok, han här förelägger
allmänheten, en stor själfbiografisk roman.
Han skildrar sitt eget lif från barndomen
genom kamp- och utvecklingsåren, som
slutar med en katastrof, hvarefter den
mognade mandomens lugn får tänkas
inträda, den ståndpunkt från hvilken han
tillbakablickande tecknar sin lefnadsgång
och anställer en uppgörelse med sig själr
och sin samtid. Ludvig Malm — alias
K. G. Ossian-Nilsson — är redan som
gosse en enstöring, hvars inbundna men
undfallande natur hånas af kamraterna, tills
hans öfverlägsna begåfning och moraliska
styrka en dag ta ut sin rätt och inge hans
fridstörare respekt. Det är som om hans
högre människovärde naturligt utsatte honom
för omgifningens öppna eller hemliga
hat, som han också med sin medfödda
misstänksamhet öfverallt vädrar, och
utrustad med en stark själfkänsla som han
är, stänger han sig rufvande in i sitt eget
jag. Den lidelse, som behärskar honom,
är ett omåttligt maktbegär, och ingen
mindre än Napoleon, hvars namn han till
skolans löje bär, är den hjälte som han tagit
till förebild. Med inre sanning har
Ossian-Nilsson här gifvit dragen af en timide
orgueilleux, som äger en aflägsen likhet
med en annan af litteraturens
Napoleons-dyrkare, med Stendahls Julien Sorel. Efter
genomgången skoltid kommer Malm till
universitetet, där hans undantagsställning
som begåfning och karaktär ytterligare
befästes. Sin moraliska styrka häfdar han
gentemot den s. k. Lundabohèmen, hvars
råhet och slapphet ligger som skämd luft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
