Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svenska romaner och noveller. Af Olof Rabenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
OLOF RABENIUS
hvilken genom att bryta alla
samhälls-band söker tillämpa Kristi lära, som någon
Tolstoyansk hjälte eller någon Emanuel
Quint-figur har emellertid ej författaren
menat honom. Han framstår snarast som
en filosof med kristlig naturell. Typen är
icke illa gjord, och
egenskapskombinationen icke godtyckligt hopsatt. Hans
vredesutbrott låter väl förlika sig med hans
fromhet; det är icke sällan man bland
människor träffar lamm, som någon gång
kunna visa en lejonklo. Den kristliga
mildheten i sinnelaget är vidare så långt
ifrån oförenlig med tankebegåfningen, att
denna tvärtom ofta framkallar den förra,
och det världsfrånvända i den hängifna
forskningen stämmer likaledes väl med
förkommenheten i praktiskt hänseende.
Naiviteten i Benjamins väsen är både den
lärdes och evangeliemannens. Med sin
naturliga, nästan slappa godhet mot andra,
begär han föga för egen del. Efter sitt
nederlag inom kyrkan vinner han slutligen,
tack vare ett äktenskap, nytt fäste i lifvet;
denna lycka tillfaller honom dock utan
eget åtgörande, ty det är icke han som
friar till den förnäma damen utan hon till
honom. Det intresse, Benjamins person
framkallar, har emellertid sin begränsning.
Författaren har nämligen ej lyckats
lefvande-göra honom som en betydande
personlighet, och man uppfattar honom ej som bärare
af någon djupare syftande strid. Han
förblir egentligen ett älskvärdt original och
bryter sig knappast ut ur den beskedliga
prästgårdsidyllen, där trätorna bibehålla en
prägel af privatgemyt, må de än för den
enskilde vara tillräckligt sårande och
praktiskt följdrika.
Äfven den flyktigare teckningen af de
andra i boken uppträdande figurerna har
utfallit väl; man känner sig ganska road i
kretsen af de vördiga kyrkoherdarna, i
vänlig och lätt karrikatyr återgifna af
författaren. Till dem sluter sig en kantor,
som, halt beräknande, men fräck, när han
blir genomskådad, framträder som en
kontrast till den gode Benjamin, som det är
honom lätt att lura. Under Ossian-Nilssons
ledning känner man sig hemmastadd i den
landtliga miljön, där han gör oss förtrogna
både med natur och seder. Om det
andliga innehållet i »Lille Benjamin» icke väger
tungt, har han dock därmed lämnat
publiken en välskrifven och underhållande bok.
En kritiker, som uttalat sig berömmande
om Ludvig Nordströms roman
Ankar-sparre, blir helt naturligt betänksam gentemot
sitt eget omdöme, då han hört så många
klandrande röster höjas mot verket. Jag
förmår dock icke trots en noggrann nypröfning
ändra åsikt. Om jag däremot frågar mig,
hvarpå förkastelsedomen grundar sig, finner
jag för densamma väl icke skäl, men
orsaker. Dess respektlösa skämt har kanske
på en del håll kunnat verka sårande,
isynnerhet som det anspelar på flera
närliggande förhållanden och lefvande personer
i vårt samhälle. Men mot författarens
frispråkighet i detta afseende kan på den
grund näppeligen en anmärkning riktas,
att han gått illojalt tillväga och utdelat
några bakhugg — det godmodiga i tonen
utesluter genast tanken på någon illvilja
— men däremot skall det medgifvas att
en eller annan tillfällig omständighet gör
sig för bred i framställningen.
Författarens återkommande påminnelse om hans
egen illa kända osedlighet, ådagalagd i
»Landsorts-bohème», hans gyckel med
prvd-heten och hans ironiska tillbakahållande af
den realistiska öppenhet, som skildringen
på gifna punkter kräfver, äro en
appellation till allt för personliga intressen. Ett
sådant litet fel får dock ej tillmätas stort
någon egentlig betydelse.
Missuppfattningen af Ankarsparre torde förnämligast bero
däraf, att boken är en tankeroman, som
genomför en idéutveckling. Är det förmätet
att påstå, att samtidens hjärnor i allmänhet
ej äro afpassade för att följa en sådan?
Eller om man verkligen förstått
tankegången, förefaller den månne att vara
framställd i för abstrakt skalad form eller, om
ej i en sådan, i för bizarr inklädnad? Det
är sant, att författaren till sitt språkrör
valt ett original, som onekligen meddelar
ett groteskt sken åt den framburna
åskådningen. Men just genom att på detta sätt
individualiseras har denna erhållit det mått
af konkretion, som man med skäl kan
fordra af en litterär framställning, och på
samma gång den stilisering, som dess
öfverflyttning på en komisk typ medför. Hvad
nian funnit särskildt besynnerligt är, att Karl
XII:s ande går igen som nationens lefvande
genius, hvilken tänder nya idéer för hvarje
ny tid. Men är det vid närmare
eftersinnande en så sökt uppfinning, att man
låter nationalandan förkroppsligas i en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
