Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Vittra storhetsminnen. Kvinnliga minnesbilder från Geijers och Tegnérs tid. Af Erik Hedén. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 o
ERIK HEDÉN
som nummer i ledet eller som
partihöf-ding. En ständigt växande ande som
hans kunde ej vänta att se partiet växa
i samma takt. Dessutom var Geijer med
all sin häftighet och sin ifver att få rätt
i ett ordskifte alldeles ingen despot.
Därtill aktade han sina medmänniskor
för högt och var för litet beroende af
dem. Därtill tänkte han för högt och var
för litet maktlysten i fråga om sig själf.
Äfven i sitt hem var han en dålig
uppfostrare; han var idel godhet mot sina
barn men föll aldrig på den idén att
söka forma dem.
Själf anger han som en af
hufvudgrunderna till sin omvändelse filantropin.
Den hade en religiös hufvuddel och en
praktisk. Den förra sammanhängde med
tyskt inflytande, den andra med engelskt.
Från Tyskland hade han under sin
konservativa lärotid tagit de ojämförligt
största inflytelserna. Ännu under sin
sista liberala tid var det till Tyskland
han reste men till ett Tyskland, som
han redan kände darra under de
antågande revolutionshärarnes fötter.
Tyskland trodde han skulle lösa tidens
politiska fråga på den enda bärande
grunden, den religiösa. Hvad England angår
talar han ännu 1829 i riksdagen om
anglomani. Det är emellertid märkligt
för hans ställning redan då, att det var
i samband med spannmålstullarne han
fällde detta afvisande uttryck. När sedan
Manschesterskolan började kampen mot
tullarne och Robert Peel från
regeringsbänken måttade de afgörande slagen emot
dem, då återvaknade hans gamla engelska
intresse.
I själfva verket bör man hålla fast
för sig, hvilken god Manchester-liberal
Geijer på senare år egentligen var. Man
har ingen rätt att framställa honom som
en framsynt otidsenlig anhängare af någon
motsatt, nu rådande åskådning. Förvisso
ger han i boken Om vår tids inre
samhällsförhållanden en genial
profetisk skildring af de faror, som hota
liberalismen icke från de konservativa
makterna utan ur dess eget sköte. Men de
antydningar han ger om sitt eget
program karaktärisera detta som liberalt ej
blott i fråga om representationsformen
utan ock rent ekonomiskt. Han tycker
ej om inskränkningar i det enskilda
för-värfvets och den enskilda egendomens
frihet. Han anser arbetarnes
strejkrörelser förfelade.
Men var Geijer ingen socialist eller
ens radikal socialpolitiker, var han än
mindre anhängare af den moderna
högeråskådning, hvilken, samtidigt som den
häfdar förvärfs- och egendomsfriheten,
önskar statsingripande för att lindra och
jämka men dock i grunddragen bibehålla
förmögenhets- och klassfördelningen.
Redan den filantropiska Utgångspunkten
för hans liberalism skilde honom därifrån.
Geijer ville klarligen, liksom
Manchesterskolans engelske stiftare, ha ekonomisk
frihet därför, att denna skulle gagna de
breda lagren, de fattiga. Därför lade
han så stark vikt vid spannmålstullarnes
afskaffande. Hans sinnesstämning i den
vägen belyses bättre än genom alla hans
skrifter af en liten händelse, som Agnes
Geijer skildrar i ett bref: »— — jag
läste de utländska tidningarna för pappa
—• allt möjligt politiskt om The com
Laws o. s. v. Pappa blef därvid så vildt
förtjust öfver Peels tal att han hurrade
och kastade lampskärmen upp i taket.»
Med sådan ungdomsmunter
framtidstro hälsade Geijer den nya tiden. Hur
skarpt bryter den ej af mot de andras,
de konservativas vemod! Det ligger en
stämning af den mellansvenska naturens
tungsinne, när den lider under en lång
höst, öfver Uppsala efter Geijers död.
Var det symboliskt för kretsen, att flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
